Det var alldeles vindstilla och förfärligt hett fredagen den sjunde augusti. Ingen visste vad klockan var, de hade bara en allmän känsla av att den var för mycket.

Kometen hade blivit enorm och man såg tydligt att den siktade på Mumindalen. Flammorna kring den var vita och lyste fruktansvärt starkt.

Jag läser för åttaåringen ur Tove Janssons Mumindalen och inser plötsligt att allt stämmer. Jag bläddrar tillbaka för att få en noggrannare tidsangivelse:

Enligt mina beräkningar borde den tangera jorden den sjunde augusti klockan 8.42 på kvällen. Möjligen 4 sekunder senare, svarade professorn.

Och vad händer då? frågade Sniff.

Vad som händer? sa professorn. Det har jag inte hunnit tänka på.

Det är alltså ikväll den kommer. Och det är verkligen en alldeles vindstilla och mycket varm dag. Prognosen säger 30 grader så här i de yttersta av dagar när semestern nästan är slut.

Vilken komet kan det vara? Jag inser att jag har ett fotografi av den. Samtidigt som Mumintrollet, Snusmumriken, Snorken, Snorkfröken och Sniff är på väg tillbaka till Mumindalen – efter besöket i observatoriet i Ensliga bergen – lyckas jag hitta den.

Efter middagen kröp de ihop i sovmattan av gräs som Snorkfröken hade flätat. Elden slocknade långsamt och natten kom.

Men över den tysta sovande skogen lyste kometen, het och olycksbådande.

Och här är den, sent kvällen den fjärde augusti. Komet C/2020 F3 NEOWISE. Tror jag. Eller inbillar jag mig. Något litet svagt nästan dolt i bruset på rätt plats. Kanske. Förfärligt svagt. Arkturus skymtar i trädkronan uppe till vänster. Den var som lättast att se tidigare i juli med sin långa svans. De som var alerta och uppe sent under molnfri himmel (inte jag) fick se ett sällsynt skådespel. Nu lyser den inte alls så starkt längre.

Hur kommer det att gå ikväll för oss och för Mumindalen? Jag bläddrar försiktigt framåt i boken för att se in i framtiden:

Mamma, viskade Mumintrollet. Har jorden gått under nu?

Nu är det över, svarade hans mamma. Antagligen har vi gått under men i alla fall är det över.

Det känns ändå lite hoppfullt. Undrar om vi skall grilla ikväll? Eller kanske äta krokan. Muminmamman brukar veta bäst.