Det finns goda skäl att känna sig trumpen. Den nionde november var en tuff dag för klimatalarmister som jag själv. Trump valdes till president och århundradets snöstorm drabbade Stockholmsområdet. Själv fastnade jag i snön och flyget jag skulle ta till en föreläsning om klimatproblemen ställdes in. Men kanske tjänade jorden mer på detta än om min föreläsning faktiskt kommit till stånd.
Trumps uttalanden oroar. Den svenske klimatministern uttryckte i Aktuellt en förhoppning om att Trump i egenskap av populist utan fasta övertygelser upptäcker att det finns mer pengar att tjäna om man faktiskt gör något åt problemen. Jag tvivlar.
Att Trump vunnit röster på en politik som äventyrar klimatet är inte förvånande. För att förstå sammanhangen kan man ta hjälp av den franske ekonomen Thomas Piketty som visat hur vår tid mycket väl kan utgöra kulmen på en period där de ekonomiska skillnaderna vuxit sig allt större sedan världskrigen. Det handlar också om hur gapet växer mellan en kosmopolitisk elit och de som känner sig bortglömda. En titt på en karta över USA där staterna färgats röda eller blå beroende på hur rösterna fallit illustrerar detta på ett nästan övertydligt sätt.
Människors förhållande till klimatproblemen formar sig också de efter denna världsbild. Vi hyllar den kaliforniske miljonären som susar fram i en Tesla och bekänner sig till liberala värden som en miljöhjälte, medan vi ser ner på kolgruvearbetaren i Pennsylvania som beklagar sig över att ha förlorat jobbet och tydligen inte förstår jordens bästa. När Trump lovar att satsa på kolet och återge dem värdigheten är det inte konstigt att de röstar som de gör.
Francis Fukuyama skrev i början på 1990-talet en omdiskuterad bok om att historien tagit slut. Slutsatsen har förhånats men den förutser ändå den historielöshet som präglar vår tid där många i väst förgäves famlar efter en mening som konsumtionssamhället inte kan ge. Och historien tar inte slut, den måste vidare. När det inte finns en väg framåt går det att hitta en väg bakåt. Och man kan ju alltid upprepa sig.
Norska Statoli har nyligen i en rapport beskrivit en framtida historia som genom Trumps seger blivit än mer sannolik. Till de mer optimistiska scenarierna Reform och Renewal lägger de Rivalry: a mulitpolar world. Världen splittras, alla vänder sig inåt, internationella överenskommelser bryts, och var och en får klara sig bäst den kan. Det är dit vi är på väg. Miljö, klimat och välfärd blir lidande i en värld där också den tekniska utvecklingen bromsas.
I vår tid har politiken abdikerat inför ekonomin medan åsikter blivit absoluta och fakta relativa. Att detta sammanfaller med att klimatförändringarna blivit akuta är vår stora tragedi. Jag är förvisso trumpen, men första steget mot en förändring är insikten att det håller på att gå fel.
Idag på fars dag fick jag ”Vårt klot så ömkligt litet” i present. Jag fick boken strax innan klockan 08:00 på morgonen, klockan 12:00 hade jag slukat den – trots distraktion från tre barn! Ett mycket gott betyg!
Den väcker väldigt många frågor och en vilja att fördjupa sig ytterligare – ett exempel:
Jag är glad att du skriver om PETM i din bok. Det känns som om den perioden skulle behöva ligga ännu mer i fokus just nu, eftersom den perioden – alla olikheter till trots – är det närmaste vi kan jämföra dagens situation med. Har du tips på bra studier i ämnet? Vissa (kritiserade) forskare påstår att utsläppen i samband med PETM skedde i två pulser och att en av pulserna varade under en så kort tidsperiod som 13 år – möjligen vållat av en nedfallen komet. Vad tänker du om det?
Nu ska jag inte kapa ditt blogginlägg om Trump längre! Det är vad det är.