För idag precis 100 år sedan, den 18 november 1915, fick Einstein äntligen till det. Merkurius gåta var löst! Upptäckten av att rätt siffror trillade ut ur ekvationerna kan ha varit den starkaste känslomässiga upplevelsen i Einsteins hela liv. Han har berättat för kollegor att han fick hjärtklappning och att det kändes som att något brast inom honom.
Solsystemets innersta planet rör sig i en avlång och elliptisk bana som långsamt förskjuts runt solen. Lite, lite grand för varje varv. Sedan mitten av 1800-talet var det känt att förskjutningen inte fullt ut kunde förklaras med hjälp av Newtons teori för gravitationen. Visst borde de andra planeterna påverka Merkurius men inte riktigt på det sätt som astronomerna mätt upp. Något stämde inte. En tidigare avvikelse i Uranus bana hade lett till upptäckten av en ny planet, Neptunus, och det låg nära till hands att gissa på något liknande också denna gång. Kanske fanns det en ny och okänd planet, Vulkanus, belägen närmare solen än till och med Merkurius? Men nej, någon sådan planet verkade inte finnas.
Den 18 november 2015 inför den preussiska vetenskapsakademin i Berlin kunde Einstein berätta att hans nya teori för det krökta rummet löste mysteriet och gav ett resultat helt i överensstämmelse med observationerna! Leta efter siffran 43” i bilden här nedanför, det var den som gjorde att Einstein blev så till sig.
Men trots framgången var alla detaljer inte riktigt på plats. Något var fortfarande inte alldeles rätt i ekvationerna och en vecka av hårt arbete och kluriga beräkningar återstod innan det skulle vara fullbordat. Och därför är det inte idag som vi skall korka upp champagnen. Ge er till tåls och håll ut till onsdag i nästa vecka, då är det dags på riktigt!
I väntan på detta, läs gärna Einsteins blundrar.
Vårt solsystem befinner sig i en av spiralarmarna i utkanten av Vintergatan. Nya teorier säger att Vintergatan är omgiven av ett symmetriskt ”moln” av icke masslösa partiklar som inte interagerar med hittills kända partiklar sk ”wimpar” och detta pga att man annars inte kan förklara rörelserna i Vintergatan dvs gravitationen enligt Newton stämmer inte.
Fråga: Hur stor avvikelse i vårt solsystems planeters banor skulle dessa ”wimpar” åstadkomma dvs säger Einsteins relativitetsteori den fulla ”sanningen” utan ”wimpar” eller med ”wimpar”?
Denna fråga ska ses i förhållandet att vårt solsystem befinner sig i utkanten av Vintergatan och har en lutning om ca 60 grader mot Vintergatans plan.
Den mörka materien är så pass utsmetad att den inte spelar någon praktisk roll alls för rörelser på så små skalor som solsystemet. Om man gör en grov uppskattning handlar det om motsvarande massan hos en asteroid som spritts ut över hela solsystemet.
Hej och tack för svar!
Massan av ”wimparna” (= mörk materia) i vårt solsystem är dock inte det som är utgör grunden för frågan, utan förhållandet att vårt solsystem ligger i utkanten av Vintergatan och solsystemet (ekliptikan) lutar ca 60 grader mot Vintergatans plan.
Ett nästan cirkulärt ”moln” av ”wimpar” (= svart materia) ca 20 – 100 ggr massan av all synlig materia, symmetriskt allokerad runt Vintergatan borde då (enligt min uppfattning) kröka till vårt solsystem så pass att man borde se en mätbar påverkan på de mest avlägsna dvärgplaneternas banor eller….?
Den mörka materien påverkar stjärnornas och solens rörelse runt Vintergatan — det är bland annat så man konstaterat att den finns. Men hela solsystemet påverkas på väsentligen samma sätt och det finns nog ingen annan mätbar påverkan. Om inte den mörka materien klumpar ihop sig på ett oväntat sätt.
En snabb överslagsberäkning med avseende på dvärgplaneten Eris i ”Aphelion” ( med förenklingen att den mörka massan är punktformig och allokerad i Vintergatans centrum) ger den mörka materian ett gravitationsbidrag i storleksordningen 5% av solens. (med k*m1*m2/r*r)
Dessutom skall vi fira professor Danielsson som tilldelas årets Hedeniuspris. Stort Grattis.
http://us8.campaign-archive2.com/?u=44bb86fd4bcba3e961822824d&id=eafb82f012&e=91ac752c8f
Vänliga hälsningar,
Dan
Tack för gratulationerna!