Multiversum, antropiska principen och universums mörka energi – detta var de ämnen som dagens Filosofiska rummet kretsade kring med utgångspunkt i Mörkret vid tidens ände. Förutom programledare Peter Sandberg var Ingemar Bengtsson och Helena Granström med.
Det är förstås ett fantastiskt spännande ämne att filosofera kring och vad som är rätt eller fel det vet vi inte. Inte än. Men man kan argumentera kring vad som är rimligt och användbart. Några reflektioner för dig som lyssnat på programmet:
En respektabel och kritisk ståndpunkt är den som Ingemar ger uttryck för. Har man en teori som framgångsrikt beskriver det universum vi befinner oss i utifrån de faktiska förutsättningarna skall man sitta nöjd. Varför gapa efter mer och se ett behov av något annat?
Tja, diskussionen kan stanna där men jag menar att det är meningsfullt att ta resonemanget ett steg till. Om detta enda universum har några speciella, och ur någon synvinkel förvånande, egenskaper är det rimligt att fråga sig om det finns någon djupare förklaring. Det slags förklaring man fokuserat på inom den fundamentala fysiken handlar om logisk och matematisk nödvändighet. Men sådana förklaringar, menar jag, är inte att förvänta när det handlar om egenskaper som specifikt korrelerar med precisa finjusteringar som är nödvändiga för livets uppkomst. Varför skall matematisk nödvändighet garantera uppkomst av liv? En rimligare förklaring är att världen helt enkelt är mycket större än vad vi tidigare trott och att det som skenbart var osannolikt i själva verket var mer eller mindre nödvändigt. Ett annat alternativ vore att se något slags avsikt i skapelsen, men detta är ett alternativ som jag inte ser något särskilt övertygande skäl för. Lite mer om detta hittar du i Om multiversum, avsikt och slump i DN.
I detta sammanhang berörde Helena problemet med att i praktiken göra en sannolikhetsberäkning. Hur skall vi vikta sannolikheterna? Detta är definitivt ett riktigt knepigt problem. Vi kan ju inte ens avgöra sannolikheten för att liv skall uppkomma på en viss planet givet kända förutsättningar i vårt universum. Men man kan ändå hysa förhoppningen att ur något som tex strängteori göra förutsägelser av vad som är mer eller mindre sannolikt när det gäller olika kombinationer av krafter och partiklar beskrivna av olika parametrar. Det är dock långt dit.
Min generella inställning är att det handlar om en geografisk upptäcktsresa där vi försöker ta reda på hur stor världen är. Det finns goda skäl att tro att den är mycket större och mer mångskiftande än det vi hittills sett. Vi kan inte vara säkra men låt oss vara ödmjuka och inte göra misstaget att tänka småaktigt.
Läs mer i Mörkret vid tidens ände och också i Den bästa av världar.
Fascinerande program med tankegångar om varför universum kan ha så perfekta egenskaper. Kanske har jag inte förstått riktigt, men jag undrar: om det finns andra universa så måste väl de också vara perfekta? Annars borde väl de aldrig utvecklats?
Hej Moa! Vad roligt att du tyckte om programmet. Tanken är att det finns en massa olika universa där
de flesta är ganska misslyckade. Några få är av en slump så pass dugliga att det kan uppkomma liv. Man kan jämföra med planeterna i vårt universum. De allra flesta är öde och döda, men några har av en slump, som vår jord, rätt förutsättningar för liv.
Intressant tanke att universum skulle kunna befrukta varandra för att bilda nya.
Jag ramlade över denna artikel om evolution:
https://medium.com/@TheAlexGalaxy/mit-physicist-jeremy-englands-new-theory-of-evolution-b5fc772babf6
MIT forskaren Jeremy England har kanske hittat en 5:e termodynamisk sats: “Structures naturally re-arrange themselves to increase their metabolic rate.”
Vill man ha formler så finns det här: http://arxiv.org/pdf/0704.0646v2.pdf
Om detta är sant betyder det att evolutionen även gäller fysiska system, inte bara levande. Jag har en fundering om evolutionen även gäller Multiverse; i så fall skulle dessa kunna utvecklas ur varandra och våra närmaste parallella
universum skulle vara ganska lika vårt?
Med tanke på Hawkings hypoteser om information i svarta hål, skulle väl dessa kunna bidra till den återkoppling som krävs för att evolutionen skall fungera?
Någon som har funderat på evolverande universum är fysikern Lee Smolin. Tanken är att bebisuniversa föds via svarta hål och att universa som bildar många svarta hål har större förutsättning att föröka sig. Ett bra sätt att skapa svarta hål är genom att skapa många stjärnor som i sin tur kan bilda svarta hål. En biprodukt är många planeter och därför också förutsättningar för liv. Den här iden är ganska vild och har väl inte fått så stort genomslag, men, vem vet.
Nu har jag läst tom kapitel 11 i Lee Smolins bok, tack för
boktipset.
Jag har haft svårt för Antropiska principen, då jag anser
att den inte förklarar något. Smolins hypoteser och kritik känns bättre.
Min fråga var om Jeremy Englands artikel om fysisk evolution
har nåt att göra med kosmisk evolution enl. Smolin?
Länken till hans arbete var fel i förra kommentaren, här är
den:
http://arxiv.org/pdf/1412.1875v1.pdf
Hälsar,
Dan
Artikeln ser intressant ut men ser inte ut att ha något att göra med Smolin. Det handlar mer om generella egenskaper hos komplexa system. Detta kan vara nog så intressant. Tack för tipset!
När det gäller förhållandena på vår jord, rätt avstånd från solen etc., är förklaringen antropisk. Det handlar om att universum är jättestort och att det inte finns något konstigt med att det av en slump blir tillräckligt rätt någonstans för att liv skall uppkomma. Man kan tycka mer eller mindre bra om att universum är så stort, men det är som det är.
Den antropiska principen som en förklaring av varför hela vårt universum verkar vara finjusterat är en direkt parallell till ovanstående som pekar på ett multiversum. Återstår att se om detta multiversum verkligen finns.