Hösten 1915 efter många års kamp med den allmänna relativitetsteorin fick Einstein äntligen rätsida på ekvationerna och detta är väl värt att fira om något. I ett annat sammanhang i bloggen prisade jag La Recherche på bekostnad av Scientific American, men kan nu konstatera att den senare presterat ett hyfsat temanummer med anledning av jubileet. Men för att ta ner jubilaren på jorden koncentrerar jag mig på hans fyra stora blundrar. Alla intressanta på sitt sätt.
1. Kvantmekaniken var den allra största blundern. Gud kastar inte tärning!? Ironiskt nog är Einsteins namn, tillsammans med Podolsky och Rosen, förknippat med EPR-paradoxen som visar hur kvantmekaniken överbryggar tid och rum på ett sätt som är omöjligt i den klassiska fysik som Einstein älskade. Han sökte en förenad teori för allting, tilltalades av extra dimensioner men var chanslös utan kvantmekanik.
2. Införde och kastade bort den kosmologiska konstanten. Den kunde inte åstadkomma det han ville och han betraktade den själv som ett stort misstag. Fast nu är den tillbaka i form av den mörka energin – mer om detta i Mörkret vid tidens ände.
3. Ljusavböjningen. Att ljus från avlägsna stjärnor böjer av nära solen var vad som bekräftade den allmänna relativiteten vid en solförmörkelse 1919, men Einstein avfärdade i övrigt gravitationslinser som omöjliga att se. Men han kollade aldrig hur galaxer kunde böja ljuset från andra galaxer. Nu finns mängder av spektakulära exempel och det är det sätt vi har för att kartlägga mörk materia.
Så här kan en gravitationslins se ut:
4. Gravitationsvågor. Trodde först att de inte fanns beroende på en felräkning. Fick sin artikel refuserad och skrev ett argt brev till tidskriften. (Som redaktör för ett par tidskrifter kan jag tillägga att sådant är rätt vanligt…). Men så småningom insåg han sitt misstag och fick det rätt. Redan refuseringen från tidskriften innehöll lösningen men den hade han i ilskan kastat bort.
Den här bilden visar inte gravitationsvågor:
… den utgör istället en blunder som vida överträffar Einsteins. Det BICEP2 såg var förmodligen damm i Vintergatan och man skulle ha tänkt sig för ett par gånger till innan man basunerade ut upptäckten. Men om man väl hittar vågorna så är det ungefär så här de kommer att se ut.
Och nu då? En av artiklarna i temanumret handlar om att städa upp efter Einstein. Inte minst foga samman den allmänna relativiteten med den för Einstein så förhatliga kvantmekaniken. Lätt är det inte och det saknas experiment. Ett av de mest spännande och originella är Holometern vid Fermilab utanför Chicago. Med hjälp av laserstrålar som studsar mot speglar skall den känna av små, små vibrationer i rumtiden orsakade av kvantmekaniken. Så är det tänkt i alla fall. Jag träffade en av initiativtagarna, Craig Hogan, vid en konferens i Madrid förra året och han lyckades åtminstone övertyga mig om projektets betydelse. Oavsett om man hittar något eller ej kommer det att vara en viktig ledtråd.
Strängteorin är det bästa man hittills åstadkommit för att få ihop kvantmekaniken och gravitationen men lite trögt har det väl gått. Originella experiment som Hogans och helt nya idéer är vad som behövs. Vid samma konferens i Madrid där jag träffade Hogan höll Tom Banks, en känd gestalt inom strängteorin, ett brandtal vid en middag som just gick ut på att bryta med det gamla och våga tänka nytt. Även inom det som skall representera den absoluta frontlinjen inom fundamental vetenskap är det alltför vanligt att hamna i auktoritetstro och blint reproducera det som redan är gjort för att på så sätt öka chanserna till anslag och avancemang. Det system vi har är nog inte det bästa om man vill frambringa några nya Einstein. Jag kanske kommer att skriva mer om det en annan gång…
Men förr eller senare kommer genombrottet. Något står och väntar runt hörnet, något som har med universums mörka sida att göra. Kom ihåg var du läste det först.