Man uppskattar att det kan finnas 100 miljoner jordliknande planeter bara i Vintergatan. Det kan därför finnas goda skäl att i likhet med SETI-projektet vända örat mot rymden för att försöka snappa upp eventuella meddelanden. Kanske sägs det något intressant? Detta alldeles oavsett om signalerna är direkt menade för oss eller utgör del av interstellär kommunikation som vi inte har med att göra. Men det finns hundratals miljarder stjärnor i Vintergatan och det kan vara svårt att hitta rätt.
Ett mer systematiskt tillvägagångssätt vore att lyssna till alla stjärnor i en stor galax på en gång. Och om civilisationen är tillräckligt avancerad borde det väl vara möjligt att snappa upp signaler som sänds också mellan galaxer. Så varför inte söka av den närmaste riktigt stora galaxen, Andromedagalaxen? Detta är just vad man nyligen gjort med VLA, 27 stora radioteleskop i New Mexico. Den vetenskapliga artikeln hittar du här.
Forskarna har undersökt inte bara Andromedagalaxen utan också den mindre Triangelgalaxen (M33) och på så sätt täckt in en biljon stjärnor med potentiellt flera hundra miljoner jordliknande planeter. Under 12 timmar har man lyssnat i ett våglängdsområde kring vätes 21-centimeterslinje. Man brukar ofta argumentera för att det är just den kanalen man skall ratta in om man vill lyssna till de intergalaktiska sommarprogrammen.
Om civilisationer är någorlunda vanliga, och framförallt överlever tillräckligt för att utveckla riktigt avancera teknik – kanske i miljoner år — vore det väl inte så konstigt om någon av dessa riktade sina antenner mot en närbelägen stor galax, i Andromedagalaxen ligger Vintergatan bäst till, för att locka lite nya lyssnare. En effekt på 1017 W i en sändning som täcker hela Vintergatan skulle räcka för VLA. Man lyssnade… och hörde inte någonting.
(Ett test visade förövrigt att man med lätthet kunde fånga upp rymdsonden Voyager 1 på sin väg ut från solsystemet. Den befinner sig nu på ett avstånd av 17 ljustimmar och sänder med den ynkliga effekten 10 W. På Andromedagalaxens avstånd, en miljard gånger längre bort, skulle signalen ha varit 1018 gånger svagare, och det skulle ha krävts att man brassade på med 1019 W för att få samma utslag.)
1017 W är mycket. 100 miljoner Forsmark 1 skulle det motsvara. Men om man istället använder stjärnljus skulle en solfångare på jordens avstånd från en solliknande stjärna inte behöva vara större än 10000 km i kvadrat. Låter väl inte alldeles omöjligt för en civilisation som haft tusentals år, eller kanske miljoner, på sig att rita och bygga?
Men några sådan projekt tycks alltså inte vara i drift just nu bland Andromedagalaxens alla stjärnor. Så då vet vi det. Och detta säger väl åtminstone något om hur det står till med kommunikationsintresset där ute. Mer får vi veta när Yuri Milners Breakthrough Listener skannat av 100 galaxer med mycket högre känslighet och i ett vidare våglängdsområde.
Vetenskapsjournalisten Eugen Semitjov skrev på 1970-talet en bok med titeln ”Det kommer en dag då hela världen håller andan”. Den syftade på första gången människan får kontakt med utomjordingar. Som barn läste jag den gång på gång. Hoppas inte att det snart är dags för en lite dystrare titel: ”Det kommer en dag då det börjar kännas lite ensamt”.
Läs mer på bloggen i relaterade ämne här, här, här och även i Vårt klot så ömkligt litet. Lyssna gärna också på Filosofiska rummet med mig och Peter Linde.
John Gribbin menar i boken Alone in the Universe att liv är extremt ovanligt. Han argumenterar övertygande att vi är ensamma åtminstone i vår galax. Finns det liv i Andromeda finns det bara på kanske något enstaka ställe där också. Jag ser gärna att du kommenterar Gribbins tes. Uppfattningen att universum myllrar av liv är så vanlig, men det är i mina ögon mest önsketänkande.
Det är mycket möjligt att universum myllrar av liv, men för att via olika evolutionspumpar ta det till teknologiskt liv krävs något extra speciellt. Endast människan har vaskats fram av evolutionen på jorden efter 4 miljarder år. En synnerligen osannolik serie av evolutionspumpar har agerat. Om någon av dem hade varit lite för snabb eller lite för långsam hade vi inte funnits. ”Rare earth hypoyhesis” ligger nära till hands.
Man behöver bara titta tillbaka 30 år för att inse att den teknologiska nivån ändras mycket snabbt i det här stadiet av en civilisation. Att tro att någon skulle öda GWatt av förmodligen för dem gammaldags radioenergi åt vårt håll för att se om de får svar från en civilisation som kanske bara är en liten blip i altet verkar osannolikt.
Våra radiosändningar kanske har nått ut några tiotal ljusår, men samtidigt lider de av homeopatisk förtunning och blir allt mer lika vitt brus. Ingen som inte lyssnar direkt åt vårt håll från ganska nära med gammaldags radioteknik kommer att upptäcka oss.
Men en miljoner år gammal avancerad civilisation har förmodligen redan upptäckt att jorden har liv, liksom att väldigt många andra planeter har liv. Däremot är det svårt för dem att veta om det under de senaste 100 miljoner år finns någon här att prata med, och vilken teknik de skall använda, och när de skall göra det. Om vi råkar lyssna. Den teknik vi använder idag är kanske bara en tillfällig övergång till något annat (galactic internet om man tala SF-språk).
Sannolikheten är stor att ingen bryr sig nämnvärt om oss, än.
Och skulle de mot förmodan få in en TV-sändning med nyheter skulle de nog vänta några hundra tusen eller miljoner år innan de tar kontakt. En yttre betraktare skulle nog betrakta oss som helt galna och självdestruktiva, med väldigt liten sannolikhet att finnas kvar när och om de vill kontakta oss.