På DNdebatt 160803 diskuteras hur rekryteringar av forskare och lärare inom högskolan påverkas av vänskapskorruption och inavel. Mats Alvesson och Erik J. Olsson har rätt i att det utvecklats smygvägar till höga tjänster och att brister i systemet påverkat kvaliteten hos svenska högskolor på ett negativt sätt. Men lösningen på problemet är inte riktigt så enkel som att bara öka antalet utlysningar i konkurrens. Frågan är hur och när, och man måste också göra klart hur man ställer sig till den stora mängden skenutlysningar som förekommer redan i dagens system. Vill man ha fler av det slaget?

Många av de tjänster som utlyses är snävt skrivna och i praktiken vigda för specifika personer och någon praktisk skillnad mot att underlåta att utlysa finns egentligen inte. Ibland är agerandet en del av ansträngningar att tillfredsställa specifika behov hos internationellt rekryterade forskare som har svårt att förstå varför de inte får handplocka precis just de personer de behöver. Ibland gör man storstilade, men inte alla gånger realistiska, försök att locka till sig internationella stjärnor, men när de konfronteras med de villkor som erbjuds backar de och i slutänden är det den interna kanditaten som får tjänsten. Ibland handlar det helt enkelt om att man har en akut situation som måste lösas.

En annan kategori handlar om framgångsrika lektorer som vill bli professorer. Istället för att nöja sig med en befordran kräver de en ”riktig professur” och en utlysning iscensätts där det från början står klart vem som kommer att få tjänsten. På så sätt kan de hävda att de fått en professur i konkurrens och få förtur till lokala forskningsmedel. Det handlar ofta om forskare vars kompetens är ställd utom all tvivel men som påverkats av sin omgivning att misstro systemet. Istället för detta dyrbara spel vore det bättre att skärpa befordringssystemet, få det fullt ut respekterat, samt tydliggöra att resurser och arbetsuppgifter varierar oavsett titel.

Ett ökat antal utlysningar är heller inte samma sak som minskad vänskapskorruption. Att ordna så att rätt tjänst utlyses med rätt skrivning kan kräva nog så mycket manipulation och rätt kontakter. Ett av de bästa argumenten för systemet med befordran till professor var ju att komma tillrätta med godtycket. Istället för att slump och fult spel bakom kulisserna skulle avgöra vem som fick de fåtaliga titlarna skulle enbart kompetensen få styra.

Det finns sannerligen problem i dagens system men befordransmöjligheter utan urvattning och en ansvarsfullt förvaltad flexibilitet i utlysningsplikten bör vara kvar. De ger möjlighet till en dynamik där resurser och arbetsuppgifter kan utvecklas utan omständliga processer där en hierarkisk tjänstetitel utgör det hägrande målet.

Vad som krävs är ett befordringssystem med höga och stabila ribbor där externa rekyteringar görs i högre utsträckning än idag, men på allvar när det behövs och inte på låtsas för syns skull.