Vad krävs för att bli universitet? Och vad är ett universitet? I princip handlar det om ett lärosäte som ägnar sig åt både utbildning och forskning. I Sverige har man klokt nog reglerat bruket av ordet. Fram till 2008 kunde en högskola ansöka om att bli kvalitetsgranskad av Högskoleverket för att få egen forskarutbildning. Man kunde också, om man hade tillräcklig bredd, ansöka om att bli universitet. Dessa möjligheter är i princip borttagna och man kan nu enbart söka om examensrätt i enskilda ämnen  — vilket visat sig vara lite enklare.

Men det finns knep. Det engelska begreppet University är inte skyddat vilket öppnat intressanta möjligheter för kreativa högskolor. Istället för att använda den rättvisande termen University College har man på många håll helt sonika förkortat till University. Avsikten är väl att man skall associera till Cambridge University, Princeton University eller kanske Harvard University. Men många gånger blir det nog mest bara till Trump University som tankarna går. Utan att dra några andra paralleller till TU tvingas man trots allt smärtsamt konstatera att Mälardalen University dömts i domstol att betala tillbaka studieavgifter till en missnöjd student.

Nu skall man väl inte dra för stora växlar på denna olycka för MäU. I någon mån är det väl litet av ett svenskt självmål när Högskoleverkets utvärdering av landets högskoleutbildningar frikostiigt delar ut betyget bristande kvalitet samtidigt som man inför ett system med studieavgifter. Visst kan man väl hylla denna ambition att vara öppen med sina brister men riskerna är också betydande. Hur många fler stämningar är att vänta? Om nu internationella studenter kan få tillbaka pengarna om utbildningen haft bristande kvalitet kan man också undra över de svenska studenter som satsat lånade pengar från CSN – i och för sig inte till studieavgifter. Och kanske någon briljant byråkrat på CSN kan få för sig att försöka kräva tillbaka pengar från studenter som gått låtsasutbildningar? Inget kan längre förvåna.

I Grönköping har man dock tagit ytterligare ett steg. Där har ledningen kommit på det geniala knepet att inte bara kalla sig Grönköping University på engelska utan också på SVENSKA! Språkrådet anmälde tilltaget till JO som dock valde att inte ta upp ärendet. Grönköping University är inte en myndighet och man såg det inte som sitt ansvar.

Men i Malmö har man lyckats allra bäst och trots det nya regelverket nyligen fått regeringen att bevilja högskolan att kalla sig universitet också på svenska. Frågan är dock varför just bara Malmö? Var ligger ribban? Vilka skillnader anser man att det skall finnas mellan en högskola och ett universitet? Kan behovet av universitet någonsin mättas?

Nu kan man väl tycka att det är lite missunsamt att inte låta MäU, MU och TU kalla sig universitet. Spelar det verkligen någon roll? Jag tror nog trots allt att det gör det. Det värsta är inte det löjets skimmer som Grönköpings högskola drar över högskolevärlden. I sitt försvar framhåller man att Även till svensktalande vill vi kommunicera att vi representerar en internationell miljö. Kanske borde man överväga att låta utbildningarnas verkliga innehåll stå för signalvärdet. Men jag kanske är gammaldags och inser att det förmodligen är ett utdaterat synsätt.

Det finns gott om gyllene dosor i den moderna världen men det finns också ett eller annat sprucket krus. Alla tjänar på att man ser till olika behov och kallar saker vid sina rätta namn. Läs mer i Axess och i andra inlägg på bloggen.

P.S. Enligt obekräftade uppgifter överväger Högskolan Dalarna att använda sig av devisen VI ÄR DU.