I Död eller levande berättade jag om hur en resenär som reser in i ett svart hål överlever resan genom horisonten (om hålet är tillräckligt stort) ur sitt eget perspektiv, men dör och omvandlas till Hawkingstrålning enligt den som stannar kvar utanför. Liv och död blir en fråga om perspektiv.

Konstigt så det förslår så man kan ju undra om det finns det någon annan utväg. Ett förslag är att det går åt skogen enligt båda sätt att se på saken. Den olycklige resenären upplever hur hen brinner upp vid en alldeles objektivt verklig vägg av eld som vaktar horisonten. Från långt håll tolkas detta som att resenären omvandlas till Hawkingstrålning. Det finns helt enkelt inget bortom horisonten och resan tar slut på ett snöpligt och smärtsamt sätt. Lösningen skulle alltså vara att man inte kan lita på den allmänna relativitetsteorin nära, och bortom, en horisont.

Den här möjligheten har börjat diskuteras allt mer under senare år och bygger på en matematisk iakttagelse gällande hur tomheten är uppbyggd nära horisonten. Det är nära kopplat till problemet med hur man skall komma undan kopieringsförbudet och tycks kräva existensen av en eldvägg. Hawkings resonemang under veckan förändrar egentligen inte det här.

Det här visar att svarta hål är precis lika gåtfulla och svåra att förstå sig på som det kan verka vid första påseende. Allt det vi trodde oss veta om hur det ser ut inne i ett svart hål är i princip uppe för omprövning. Jag vet inte riktigt vad man skall betrakta som den minst konstiga varianten. En relativitet på liv och död eller en eldvägg? Vad tycker du?

Om det handlar om väggar av eld får bröderna Nolan ta sig en funderare på om de borde göra om Interstellar. Vore synd på en bra film.