Den stora vetenskapliga nyheten under det senaste dygnet har varit att universum dör. Vad i all sin dagar menar man med det?

Några astronomer har uppskattat den mängd ljus som en typisk galax utsänder och funnit att den avtar med tiden. Att universum förändras, tillsammans med dess galaxer, har vi känt till sedan länge. Många galaxer var ju mer aktiva och våldsamma när universum var betydligt yngre än vad det är idag – förmodligen också Vintergatan. En annan viktig faktor att ta hänsyn till är att universum utvidgar sig vilket alldeles oavsett vad som händer med de enskilda galaxerna och deras stjärnor kommer att innebära att allt glesar ut, mörknar och tråkar till sig med tiden.

Vårt universum håller inte alls på att dö. Inte mer än i den triviala och plågsamma meningen att resan mot döden för oss alla börjar i och med födelsen. Så är det också för universum. Dessutom är det ju långt ifrån klart vilket mått man skall använda sig av när man anger vitaliteten hos ett universum. Mängden ljusstarka stjärnor är nog inte det självklart rätta i alla fall. De allra flesta stjärnor är små röda dvärgar betydligt mindre ljusstarka än solen som genom god hushållning kommer att lysa i hundratals miljarder år och överleva solen många gånger om. Och det är kanske på dessa rödbelysta världar som livet kommer att ha tid att utvecklas och frodas på ett helt annat sätt än på jorden. I denna mening kanske universum knappt ens har hunnit födas. Oavsett hur det förhåller sig är nog universum det här i världen (?) som behöver oroa sig minst för sin förestående död.

Möjligen kan man vara mer bekymrad över vilken bild av vetenskapen allmänheten får när slumpmässiga och inte alltid särskilt meningsfulla resultat lyfts fram i rampljuset. Vem hjälper till att skilja ut och sätta fokus på det som verkligen betyder något? Det är för lätt att skylla på enskilda journalister. Många gör så gott de kan pressade att leverera slagkraftiga rubriker och man får väl på något sätt vara glad för att det ändå skrivs och att man uppfattar att det finns ett allmänintresse. Men visst vore det bra om tidningar och andra medier också förstod värdet (säkert också ett ekonomiskt) av att knyta till sig fler goda vetenskapsjournalister. Det finns ju mer akuta frågor än universums förestående död som det är viktigt att skriva rätt om.

Det finns dessutom ett ansvar hos de enskilda forskarna och universiteten. Att berätta och skapa intresse kring vetenskapen är en av de allra viktigaste uppgifterna (nummer tre för att vara exakt). Men det finns också en oroande tendens — som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen – till en form av okritisk självhävdelse. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastiska deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes? Ibland får man intrycket att kravet på saklighet nog är högre när det gäller att sälja tandkräm än utbildning. Det kanske kan finnas anledning att bättre värna den trovärdighet man trots allt har?

Utanför ämnet: Glöm inte persiederna ikväll om du orkar hålla dig vaken och det är stjärnklart. Jag minns ett tillfälle för runt 20 år sedan då det verkligen regnade stjärnfall. Men var beredd på deras nyckfullhet och var glad även om du ser bara några stycken.

Uppdatering kl. 23.52, 12 augusti 2015. Jag kanske borde ha suttit kvar en stund till. Det känns som att stjärnfall passar på att komma precis när man blundar eller just när man gått in. Men trots lite dåliga förhållanden med moln som drev förbi så såg jag ändå ett par stycken. Ett av dem var riktigt vackert, kanske magnitud -1 eller så. Rakt i hoven på Pegasus.