Det som de med lite inblick för länge sedan insett vara oundvikligt har nu inträffat. I svallvågorna efter Macchiariniskandalen är nu hela KIs styrelse med ordförande Leijonborg avgångna eller sparkade. Den ytterst ansvarige för rekryteringen, dåvarande rektor Wallberg för KI och fram till alldeles nyss universitetskansler, har fått sparken under spektakulära former. Detta på ett så abrupt sätt att inte ens utredaren Sten Heckscher i en TV-diskussion med forskningsministern riktigt tycktes hänga med svängarna. Det är sannerligen ovanligt med sådan handlingskraft.

Och det är inte underligt att det blir  rabalder. Att ett världsberömt universitet så grundligt lyckats förstöra sitt rykte saknar motstycke i modern historia. Tankarna går till branden i Alexandrias bibliotek när man försöker hitta andra exempel på oaktsamhet med intellektuellt kapital. Än mer allvarligt är det att KI inte bara lyfts fram som pärlan i svensk forskning utan också har förtroendet att fatta beslut om Nobelpriset i medicin.

Men skadan kan bli ännu större och långtgående om man drar fel slutsatser av vad som hänt. Det står klart att det inte funnits några ordentliga rutiner för hur anställningar skall beredas och beslutas. Här är det lätt att ropa efter ordning och reda, byråkrati och dokumentation, samt handlingskraftiga chefer med styrkan att hålla ordning på bångsstyriga och adminstrativt odugliga akademiker. Ett universitet är ju trots allt en myndighet och inte en lekstuga.

Heckscher formulerade i en intervju vad det egentligen handlar om: ”Beslut skall fattas på saklig grund”. Men hur åstadkommer man det? Det fria kunskapssökande som måste vara universitetens signum skiljer ut dem från myndigheter av vanligt slag och flertalet andra verksamheter.

Vad som inte fungerar är att formellt eller informellt koncentrera makten till några få utvalda eller självvalda personer. Det är lika illa om det handlar om fullt genomförd linjestyrning, i enlighet med vad Ledningsutredningen föreslår, där enskilda chefer utan kollegial förankring skall beordra fram den rätta forskningen, eller om ett dysfunktionellt kollegialt system där maktfullkomliga enskilda professorer kör över fakultetsnämnder och genom lobbying lockar makthavare till misslyckad handlingskraft.

Felet är detsamma: besluten fattas inte på saklig grund. Det enda sättet att i universitetsvärlden fatta beslut på saklig grund rörande innehållet i forskning och undervisning är att låta valda nämnder dominerade av vetenskapligt sakkunniga forskare och lärare med förmåga att se bortom egen vinning avgöra vad som är bäst. De skall inte bara frågas till råds. De skall bestämma. Någon annan möjlighet finns inte. Frågor om arbetsmiljö och allmän ordning och reda är en annan sak och där behöver det kollegiala systemet utvecklas och kompletteras.

I rapporten talas det också om hur den snedvridna svenska forskningspolitiken under senare år kan vara en bidragande orsak till vad som hänt. Läs mer här. Universiteten har helt enkelt tappat koncepterna i jakten på pengar och ranking. Det finns nu en möjlighet att komma till sans och börja om. Måtte man ta den.