I gårdagens DN, 2015-07-27, skriver Carl-Reinhold Bråkenhielm en intressant betraktelse över min bok Mörkret vid tidens ände. Det som ligger i särskilt fokus är multiversums eventuella betydelse för de mer existentiella frågorna.
Den springande punkten har att göra med hur speciella förhållanden och (skenbara) finjusteringar i naturen kan ges en förklaring. I naturvetenskapen har man väsentligen att välja mellan matematisk nödvändighet eller tillfälligheter där olika typer av urvalsmekanismer kan spela en roll. I praktiken handlar det förstås ofta om en kombination. Däremot finns det ingen plats för förklaringar där naturen antas återspegla någon form av bakomliggande avsikt.
När det gäller livets uppkomst och utveckling på jorden är den grundläggande mekanismen det naturliga urvalet. Slump parad med ett samspel mellan organismer och miljö åstadkommer över lång tid den fantastiska rikedom som det levande livet på jorden utgör. Någon bakom liggande avsikt behövs inte och man kan säga att biologin till stora delar löst sitt skapelseproblem.
Fysiken har för att förstå universums och de grundläggande naturlagarnas ursprung hänvisat i första hand till logisk och matematisk nödvändighet. Dessutom har en förkärlek för enkelhet och matematisk skönhet spelat en viktig roll. Detta synsätt stöter dock på patrull när man noterar att universum och dess lagar kräver finjustering för att liv överhuvudtaget skall vara möjligt. Men hur skulle liv och medvetande kunna vara en följd av matematisk nödvändighet?
En förklaring som ter sig mer rimlig är att det vi observerar som fundamentala naturlagar också de är ett resultat av slump. För detta krävs att det hittills kända universum är en del av något oerhört mycket större och mer mångskiftande: ett multiversum. På samma sätt som det naturliga urvalet gjorde begreppet avsikt obsolet inom biologin, kan multiversum sägas göra motsvarande inom fysiken och kosmologin. De här tankarna utvecklas också i min bok Den bästa av världar.
Vad allt detta visar är att det inte finns några hållbara gudsargument baserade på design eller naturvetenskapliga observationer rent generellt. Den som vill hitta argument för en gudstro får leta på annat håll. Om detta är jag och Carl-Reinhold Bråkenhielm överens.
Oavsett allt detta måste man samtidigt hålla i minne att existensen av ett multiversum är en naturvetenskaplig fråga och att vi ännu är långt ifrån att kunna säga säkert om det verkligen existerar. Man kan, som jag, hålla det för troligt men än så länge vet vi inte. Det handlar i grunden om geografi och om hur stor världen egentligen är. Tidigare i historien har svaret alltid varit det samma: större än vad du hittills trott.
Carl Reinhold går vidare och påpekar att existensen av ett multiversum trots detta inte kan tas som intäkt för att gud inte existerar. Detta stämmer förstås. Vare sig upptäckten att jorden är en planet bland andra, eller hur det naturliga urvalet förklarar uppkomsten av levande organismer, är nödvändigtvis ett hinder för en religiös tro. Samma sak gäller multiversum.
Även om man är överens om de vetenskapliga premisserna, och de i naturen observerbara förhållanden, finns det ändå, som Carl Reinhold Bråkenhielm antyder, utrymme för intressanta diskussioner kring världsbild och världsåskådning. Utsikterna att någonsin nå en slutgiltig och för alla gemensam slutsats är små men gör inte diskussionen mindre meningsfull för det.
Personligen är jag övertygad om att det – multiversum till trots – finns oerhört mycket mer att lära om naturen. Man måste också alltid ha i åtanke att vi själva är en del av samma natur som vi försöker observera och förstå. Vi kan inte studera naturen ur ett objektivt och upphöjt perspektiv. Allt är färgat av de biologiska organ som skapar och filtrerar vår bild av världen. Den matematik som vissa vill se som en objektiv och konkret del av världen – kanske till och med mer verklig än världen själv – kan i grund och botten vara ett konstruerat verktyg som mer avspeglar vår egen natur och belägenhet. Mer reflektioner kring detta med bakgrund i min bok finns i Helena Granströms understreckare i SvD från 2015-04-29.
Jag tror också att det finns grundläggande existentiella frågor kopplade till existensen av vårt eget subjektivt upplevda jag som vi ännu inte har redskapen att besvara. Det är också rimligt att anta att vår nutida vetenskap – i likhet med gångna tiders – av framtiden kommer att betraktas som inskränkt. Känslor och föraningar av dessa slag kan förvisso ligga till grund också för religiösa grubblerier, men för egen del nöjer jag mig med att nyfiket konstatera att jag inte har en aning om hur allt ytterst hänger ihop.