Min och Olle Häggströms stillsamma diskussion om huruvida den mänskliga civilisationens undergång kommer att orsakas av dumma människor eller smarta robotar har utlöst en engagerad nätdebatt om vad medvetandet egentligen är för någonting. Se bland annat Patrik Lindenfors.
Svårigheten i debatten är skiftande meningar om i vad mån det finns en fråga, i så fall vilken den är och om den är meningsfull, med följden att vi gladeligen pratar förbi varandra. Låt mig i bästa samförståndsanda göra ett nytt försök. Jag börjar i en lite mindre ambitiös ände med några reflektioner kring hur hjärnor fungerar. Det följande är en fortsättning på Dum, dummare, robot och Jag robot?
Det står utom all tvivel att man genom naturvetenskapliga studier av hjärnan som ett fysiskt objekt, tillsammans med observationer av försöksdjurs beteende (eller försökspersoners utsagor) kan lära sig mycket om hur en hjärna bearbetar den information som den snappar upp.
Det är mycket möjligt att begrepp som emergens kommer att spela en viktig roll när man väl förstår hur det fungerar. Emergens handlar om hur komplexa system kan tillskrivas egenskaper som inte uppbärs av de enskilda beståndsdelarna. Orkaner och fågelflockar utgör ett par välkända exempel och biologiskt evolverade informationshanterande system kan utgöra andra.
Jag vidhåller att det faktum att hjärnan är ett resultat av evolutionen är en viktig ledtråd när man skall förstå sig på dess funktion. Vilka metaforer och tankefigurer vi låter vägleda oss av är långt från betydelselöst. I våra dagar är det populärt inom många områden att resonera i termer av mjuk- och hårdvara. Synsättet är så väl inrotat att det tas som givet och man glömmer att det i allmänhet bara utgör förenklade modeller som vi mer eller mindre framgångsrikt använder oss av. Det är inte på något sätt självklart att en parallell till datorer i termer av mjuk- och hårdvara framgångsrikt fångar alla aspekter av hur hjärnan fungerar.
Det är viktigt att inte förväxla våra modeller och förutfattade meningar med ett faktiskt existerande naturligt objekt. (Många missuppfattningar inom fundamental fysik handlar om just detta.) Det är en avgörande skillnad mellan en biologisk hjärna och en konstruerad och skapad dator som blivit till för ett syfte och där konstruktören kan berätta på ett meningsfullt sätt om hur det var tänkt med mjukt och hårt. Något sådant är inte fallet med hjärnan som utgör en fysisk helhet. Detta förhindrar inte att man kan göra framsteg också med ett sådant synsätt men jag kan inte se annat än att det måste ha sina begränsningar. Syftet med min jämförelse av en simulerad hjärna och en simulerad mage i Dum, dummare, robot var att peka på detta.
(Exempel på skadliga metaforer finns det gott om också inom fysiken. Inte minst när det talas om den kosmiska bakgrundsstålningen som ”Guds ansikte”, eller Higgspartikeln som ”Gudspartikeln”. Vad leder detta till för slags förväntningar på hur universum ser ut? Själv biter jag mig alltid i tungan när jag råkar säga ”universums skapelse”.)
Det är förövrigt lustigt hur väl begreppen hård- och mjukvara lyckats föra det dualistiska arvet med kropp och själ vidare i en ny skepnad. I sammanhanget har det anförts att jag lägger alltför mycket fokus på kött och materia. Men vad skulle det annars handla om?
Lägg märke till att jag än så länge egentligen inte sagt någonting om vad medvetandet är. Inte ens dess existens har spelat någon roll. Jag har egentligen bara berört hjärnans yttre funktion. Så länge observatörens subjektivt upplevda medvetande hålls utanför ekvationen finns det ju inte så mycket att bekymra sig över. Modeller, tankar och mönster kan betraktas som delar av vår bild av världen och kategoriseras som ”ickefysikaliska” men icke desto mindre existerande. Så länge de håller hus i vårt medvetande innebär det ingen motsägelse.
Men med denna begränsning kan man förstås heller inte vetenskapligt komma vidare med frågan om vad medvetandet egentligen är för någonting. Å andra sidan kan frågan i detta perspektiv betraktas som ointressant eller meningslös. Mer eller mindre per definition finns det ju heller ingen möjlighet att objektivt studera det subjektiva och då torde det väl heller inte vara något lämpligt ämne för den som vill åstadkomma reella framsteg? Vissa vill stanna just där.
Men det retsamma är att den subjektiva upplevelsen knepigt nog tycks vara högst verklig i alla fall. Den springande punkten gäller i vad mån man nöjer sig med detta eller vill reflektera vidare – förvisso utan hopp om att nå någon större framgång.
Fällan det är lätt att gå i utgörs av att man trivialiserar frågan och återigen hänvisar till emergens och något ickemateriellt eller ickefysiskaliskt. Min bestämda uppfattning är att detta inte duger. Har man gett sig in i leken får man leken tåla. Om man betraktar medvetandet som något som det är möjligt att foga in i en naturvetenskaplig beskrivning måste det också vara något fysiskt. Eller så finns det inte alls. Den enda platsen för ickefysikaliska företeelser är inom ramen för ett medvetande som vi lämnat utanför den fysiska världen.
Demokritos var tidigt detta på spåren:
Av sedvänja finns färg
Av sedvänja finns sötma
Av sedvänja finns bitter smak
Men i verkligheten finns atomer och tomrum.
Så hur skall vi ha det? Det finns två alternativ. Antingen konstaterar man att frågan saknar praktisk betydelse och försöker via spetsfundigheter sopa den under mattan. Eller så accepterar man att det finns en fundamental gåta där man kan ha olika förhoppning om den någonsin kommer att få sin lösning. Jag håller på det senare.
Här är ett försök till matematisk modell av medvetandet, se efter 26min (Donald Hoffman):
https://www.youtube.com/watch?v=TSBbGr0pELQ
Vad säger professorerna om hans slutkläm:
”Consciousness is all that science has observed”
Har man en matematisk modell så går det väl snart att göra
kod? Ser fram emot nästa mobil med lite medvetande…
Vänliga hälsningar
Dan
Gissningsvis är det svårare att förstå hjärnans ”mjukvara” än att konstruera en medveten robothjärna.
Hjärnan har ju genom årmiljoner, genom DNA, selekterats och funktioner har bytt funktionsområden och pillats på i det oändliga så att det förmodligen inte finns en begriplig mjukvaruarkitektur, utan är mest troligt ett mischmasch av spaghettikod, liksom DNAs spaghettikod. Om en robothjärna kan konstrueras så är det med en begriplig rationell arkitektur och funktionalitet.
Dock tror jag att det svåraste är att konstruera överlevnadsinstinkt och det elaborerade lögnsystem av ”självkännedom” som gör att vanliga varelser fortsätter att leva. Jag tror att ett medvetande som inte har den funktionen och inser att den bara är en obetydlig blip i ingenting kommer dra den enda logiska slutsatsen och avsluta sig å det snaraste.
Hej Ulf, jag håller med om att det finns en fundamental fråga. Jag tror som du att våra nuvarande föreställningar, och i lika hög grad tidigare föreställningar, har ett avgörande informationsvärde. Logiken i detta kan bara missas av de som förnekar att mänskligt medvetande är av fysisk kvalitet och funktion. Eftersom i stort sett alla nutida tänkare är övertygade dualister så avfärdas den uppenbara kopplingen som ”konspiration, new age, spekulation, fantasi” och andra nedlåtande. Det är synd eftersom man då går miste om, i mitt tycke, anmärkningsvärt tydliga ledtrådar till svaret på de fundamentala gåtorna.
Jag vill påstå att den som lyckas uppfatta fysiken objektivt, som den är innan den subjektiva bestämningen och tolkningen, har en ganska öppen väg till svaren. Jag är inte fysiker själv, men så mycket tycker jag mig se att alla lösningsförsök bygger på en grundpremiss som missar det egentliga förhållandet mellan dualism och monism.
Jag gissar att dagens teorier börjar sina byggen vid Plancktid och framåt. Jag gissar att det är anledningen till deras framgång såväl som ofullständighet. Jag tror att det vi måste föreställa oss, men aldrig kan verifiera experimentellt, är en pre-Planck situation där endast ett system existerar. Det finns här ingen förutsättning för termodynamik, relationer eller dimensioner. Att kräva samstämmighet mellan detta primära event och dagens vedertagna teorier är ett skott i foten. Det event jag föreställer mig är ursprunget till all det som följer. När det primära eventet fullföljt en sekvens så ändras förutsättningarna radikal. Från och med då gäller det vi empiriskt kan observera idag d.v.s. från Plancktid och framåt.
Om jag var teoretisk fysiker skulle jag välja fotonen som modell för det primära eventet. Hur den erhöll sin aktionspotential h kan man spekulera över, men en sak i taget. Jag skulle definiera fotonen som det ursprungliga kvantsystemet innehållande:
-Kinetisk energi
-Orbitalt moment centralt
-Angulärt moment perifert
Jag skulle stanna där och börja mina beräkningar. Låt respektive moment vara kraft F, låt energi utöver h vara en effekt orsakad av interaktion Am/Om, låt Am vara orsaken till rymddimension och funktionen av strålning/radience, låt Om vara orsaken till tidsdimensionen och funktionen av gravitation.
Sedan använder jag förslagsvis Euler’s arbeten för att räkna på händelsen och beskriva den geometriskt. Jag ser då uppkomsten av en spiralstruktur vilken aldrig återvänder till origo och därmed är irreversibel. Jag ser möjligen en fundamental relation mellan kinetisk energi och potentiell energi, där den senare tar vid där den förra tar slut. Det torde vara på toppen av en vågbeskrivning. Det vi har är uppenbart en ur-vågfunktion, en helix som innehåller allt vi behöver, om än i mikroskopisk kvantitet. Storleken spelar som bekant mindre roll, det avgörande är att kvaliteterna är i tid och på plats. Jag dristar mig att påstå att just kvalitet är det kvantteorin saknar. Därför räknar man med rätt kvantiteter, ovetandes om vilka kvaliteter man beräknar.
Jag ska inte breda ut mig mer än så, men det finns väldigt mycket att säga om detta mycket lilla event. Gällande medvetandet anser jag att begreppet intelligens är helt avgörande. Frågan om epistemologi och begränsningar i perception är sekundär till det som sker med de data medvetandet registrerar. Om vi letar reda på vad ”intelligens” ursprungligen avser så finner vi latinets ”inter legere”, vilket betyder ”mellan valmöjligheter”. Jag menar att detta är orsaken till all subjektivitet och det som gör ett objektivt perspektiv närmast omöjligt för en väl utvecklad intelligens. Intelligensen tolkar information, ifrågasätter den, tillskriver den mening, analyserar och syntetiserar. Kort sagt, den gör allt det som krävs för kritiskt tänkande, teoribyggande, fantasi, hypoteser, kreativitet och subjektiva åsikter. Utan intelligens hade vi inget av detta, bara en mer eller mindre effektiv anpassning till miljön. Intelligensen tjuvkopplar evolutionen och gör det möjligt att prova fram olika kombinationer av beteende och miljö. Den gör att vi kan manipulera såväl oss själva som vår miljö innan en förändring sker spontant. Om intelligensen inte ifrågasatte input, bara behandlade den, skulle människan inte dominera som vi gör. Jag menar att de försök till artificiell intelligens vi ser idag helt missar denna poäng. Man fokuserar på effektiv hantering av objektiv data, minneskapacitet och logaritmer, när nyckeln till intelligens istället finns i att regelmässigt uppställa ett subjektivt alternativ till den objektiva verkligheten. En intelligent robot som får instruktionen ”Beräkna X” kommer svara ”Varför då?”.
Nåväl, i grunden tror jag standardmodellen kan förstås som en tolkning av vad som sker efter det primära eventet då tidrum påbörjas av en foton med lika delar tids- som rumsmoment. Jag tror detta förklarar varför ett väggur ser ut som det gör. Det missvisande är måhända att visaren är linjär och inte en halvcirkel.
Ett problem med en såhär spekulativt simpel modell är att den fullt utvecklad kommer förklara allt, förutsatt den stämmer. Därför kommer den anses vara ett ytligt ritande av linjer mellan existerande prickar, helt utan den djupare förståelse som förutsätts nödvändig. Ett sådant argument är intelligent och dualistiskt i lika delar. Det förutsätter att medvetandet är av annan kvalitet än det som observeras, att förståelsen inte är av fysik utan ”mental” samt att alla nuvarande grundpremisser är fullt korrekta.
Jag menar att intelligensen och fotonen, vad den nu är, har mer gemensamt än vi tror. De handlar om lika delar isär- som ihopplockande, om skapande av ny komplexitet, om två till synes motsatta funktioner i ett och samma system, som via interaktion orsakar det vi benämner energi.
Utgår vi från den premissen kan vi se t.ex. E=mc2 på ett nytt sätt.
c är här moment x moment, det vill säga ljus. Notera att ljus, i ljuset av detta, har halva hastigheten av ett perfekt linjärt moment helt utan vågfunktion.
c2 är sålunda interaktion av F.
c2 orsakar därmed E.
E är varianter av kombinationen våglängd x frekvens i.e. grader av densitet.
Kontentan blir att interaktion mellan kraft/er orsakar energi som manifesteras i massa av skiftande densitet.
Att AE preciserar c till 2 hänger då samman med att fotonen är exakt lika delar tid/rum, frekvens/våglängd, orbital/angulär.
Därav följer att ett termodynamiskt scenario av ekvivalens, istället för ljummen stillhet och död, innebär universums slutgiltiga, eller momentära, upplysning.
Där någonstans, om inte mycket tidigare, kan vi göra korsreferenser till den s.k. religiösa litteraturen, till Voltaire och Buddhism. Då borde väl ljuset gå upp även för den mest intelligente av tänkare.
Eller?