Idag på DN-debatt skriver jag, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss om den bristande kunskapssynen i den svenska skolan. Ett par tidigare inlägg på bloggen (här och här) har behandlat samma sak men i artikeln visar vi hur det till och med finns inskrivet i den delvis motsägelsefulla läroplanen för grundskolan att lärare inte skall ta tydlig ställning för vetenskapen och mot kreationismen.
Om fysik står det tex:
Existentiella frågor om universums uppkomst och utveckling behandlas inom såväl modern kosmologi som olika religioner. Genom undervisningen i fysik kan eleverna utveckla förståelse för att skillnaden mellan naturvetenskap och religion inte ligger i vad som beskrivs, utan främst i vilka frågor man ställer och vilka metoder som används för att besvara dem. På så sätt får de möjlighet att väga samman värderingar och sakförhållanden, föra kritiska resonemang och förhålla sig till vad forskare och naturvetenskapens kritiker påstår.
(Gå in på skolverket och klicka på den understrukna texten ”skilja mellan naturvetenskapliga och andra sätt att skildra världen”.)
Fler citat i artikeln.
Det är naturligtvis viktigt — och ganska intressant — att få inblick i hur man i historien föreställt sig hur universum uppkommit, men det är inte centralt för fysikämnet i sig och bör behandlas mer grundligt inom ramen för religion och historia. Skolan måste självklart ta ställning för den vetenskapliga metoden och inte sväva på målet när det gäller vad det finns goda skäl att hålla för sant.
Att dessa frågor är viktiga illustreras inte minst av att en nyvald vice ordförande för Sveriges tredje största parti (i vissa undersökningar näst största) är uttalad kreationist och argumenterar för just denna typ av glidningar i kunskapssynen. Läs här.
Nog borde väl skolan kunna göra ett bättre jobb?
Om vi ser på Fysikämnets syften, såsom det summeras i Skolverkets kursplan, framhålls den vetenskapliga kunskapen och de vetenskapliga metoderna.
I bilogiämnet har jag tidigare sett att det utgår från evolutionsteorin, idag vid en snabbgranskning fann jag inte denna mening.
I de flesta ämnena, såväl inom naturvetenskap, som i humaniora och samhällsvetenskap framhålls just vetenskapliga metoder som centrala.
Kanske är problemet inte så förankrat i kursplanerna eller i Skolverket som DN-artikeln ger vid handen?
Kanske är problemet vidare än så. Som exempel kan nämnas ett inslag i Rapport för någon månad sedan där läkare möter helt andra patineter än för ca. 20 år sedan, patienter som ifrågasätter läkarnas diagnoser. De googlar själva och söker det som passar dem. Läkarna reagerade på två sätt.
Det ena sättet med fasa, det andra sättet att se det som en pedagogisk utmaning att överbevisa patienten om diagnosen.
Detta leder in på ett förändrat samhälle, ett expertsamhälle där medborgarna är utlämnade till sina egna val. Någon överordnad sista auktoritet, som tidigare var t,ex. kyrkan, finns inte idag.
Tyvärr finns det en sammanblandning mellan naturvetenskap och sammhällsvetenskap, att det handlar om samma sorts kunskaper. Om medborgarna slutar tro på evoluitionsteorin, grativationskraften, svarta hål etc. som kommer dessa fenbomen ändå att existera. Om medborgarna slutar tro på dagens ekonomiska teori, sluta tro på dagens banker etc. och handlar tvärtemot vad dessa autkrotieter förutspår som kommer detta att påverka det fenomen som samhällsvetenskaperna fungerar. Till råga på allt så är mänskliga värderingar av allehanda slag en oundviklig del i samhällsvetenskapernas studiueobjekt, medan fysikens studieobjekt består av andra mekanismer.
Kritisk realism kan kanske vara den övegripande teoretiska inramningen för såväl natur- som samhällsvetenskaperna. T.ex. genom begreppet ”emergens”.
En sak till!
Oavsett politisk tillhörighet, ideologi etc. så kan vederbörande framföra kritk mot skolan – för att nå sina egna syften.
Som exempel.
FNs klimatpanel har lagt fram ett antal rapporter – vissa sanningar har tagits fram, t.ex.
människans påverkan på klimatet. Vissa vetenskapliga osäkerheter har tagits fram, t.ex. att beräkna framtida klimatförändringar. I skolans kursplan i Geografi finns klimat med under begreppet hållbar utveckling.
En blogg vid namn Stockholmsinitiaitivet, med ett antal professorer och andra intressenter, har under snart ett decennium försökt att kullkasta klimatforskningen och framför allt de politiska konsekvenserna av denna forskning. En del i deras strategi är att peka på hur dålig svensk skola är i Naturvetenskap – att denna brist i naturvetenskaplig kunskap möjliggjort att medborgarna inte kan se igenom ”klimatbluffen” etc.
Av ovanstående drar jag slutsatsen att vissa områden, t.ex. hållbar utveckling, klimatforskning, är särskilt sårbar för en mängd pseudoteorier som flödar inom bloggissfären.
Och åtminstone i det fallet bedömer jag att skolan mestadels håller sig inom den vedertagna vetenskapliga sfären.
Läste din artikeln i DN. Bra att du och dina kollegor tar upp det här problemet.
Jag tycker inte man ska förbjuda att få likställa pseudovetenskap med vetenskap. Jag tror inte på förbud eller regleringar det förvärrar nog situationen.
Jag tror det bästa är att förklara hur man kommit fram till vissa teorier och även skillnaden på en teori rent vetenskaplig och vardagligt tal. Problemet är att man matas med massa information på lektionerna och man undrar nog varför den information man får är mer rätt än den pseudovetenskapliga kunskapen.
Jag tror att om en stor del av fysik-,kemi- och naturvetenskapslektionerna skulle gå ut på att förklara den vetenskapliga metoden skulle elever förstå att kunskapen inte är tagen från luften.
Man kanske göra praktiska experiment där man använder den vetenskapliga metoden för att försöka motbevisa befintliga teorier och på så sätt lära sig den vetenskapliga metoden. Istället för att mata in i elevens huvud att accelerationen är 9.8m/s^2 här på jorden så kan man kanske mäta upp det. Flera elever kan mäta och jämföra sina resultat och även förklara hur dom gjorde när dom mätte. Sen att man på något sett kan visa att oberoende av vem som gör mätningen så får man samma resultat och därför är det objektivt.
Jag tror om man som elev förstår hur alla teorier har arbetas fram med den vetenskapliga metoden så tror jag man kommer förstå vad som är riktig kunskap och vad som är pseudokunskap. Då kommer det inte behövas några förbud eller regleringar för pseudovetenskap kommer försvinna av sig själv för det klarar inte dom vetenskapliga testerna.
Rent krasst så är skillnaden mellan vetenskap och religion ofantligt. Den ena hävdar en dammig gammal sagobok som den oomkullrunkeliga sanningen, som vem som helst kan ha författat, medan den andra radar upp konsekventa modeller och teorier som kan förkastas med enkla experiment, där bara de starkaste överlever. Vetenskapen vinner varje dag område från religionens fantasi. Endast de som indoktrineras från födseln kan hålla på dammiga sagor. Att hålla fast vid dessa sagor blir allt svårare för varje dag. Att leva i en värld där allt uppenbarligen är ett resultat av vetenskap, och förneka den, är ett konststycke i sig, som kräver ett sinne som är så vigt att det lätt skulle kunna kallas kontorsionistiskt.
Man skall förstås inte förbjuda något. Men skolan har ett ansvar att upplysa eleverna om hur det ligger till. Och dessutom har ledningen för skolan ett ansvar att se till att avarter som kreationism och liknande inte kommer med i undervisningen.