I dagens DN sammanfattar jag mina slutsatser av en diskussion om medvetandet som under våren förts på DNs kultursidor och även på denna blogg.

Den uppfattning jag polemiserat mot går ut på att datorer av väsentligen samma slag som vi nu har att göra med – bara betydligt kraftfullare – per automatik kommer att vara medvetna.  Det enda som krävs är att beräkningarna de utför är tillräkligt komplicerade. Man talar om CTOM: Computational Theory of Mind. Jag tror att detta är strunt. Läs mer på bloggen.

Men det finns en intressant följd av CTOM som gör teorin än mer problematisk. Olle Häggström har nyligen skrivit om detta på sin blogg. Jag hänvisar dit för ytterligare bakgrund och intressanta reflektioner.

Poängen är som följer. Ett medvetande skapat i en dator är rimligen inte avsett att leva isolerat från yttre intryck, lidande under något slags locked-in-syndrom. (I sig en ganska kuslig tanke). Man kan ge det möjlighet att ta emot intryck från den yttre, verkliga, världen, men man kan också välja att låta det leva i en simulerad virtuell värld utan kontakt med yttervärlden. En sådan simulering kan se ut lite hur som helst.  Man kan också tänka sig ett stor antal olika medvetanden som interagerar med varandra i den virtuella världen.

Frågan som då infinner sig är: hur kan du vara säker på att du inte befinner dig i just en sådan värld? Kanske är du bara en artificiell intelligens i en konstgjord virtuell verklighet? Notera att detta inte utgör någon parallell till Matrix-filmerna. Där handlar det ju om riktiga, biologiska och fysisiska hjärnor som kopplats upp mot en virtuell värld. Det är inte den situationen som jag avser utan något ännu mer extremt där i någon mening även medvetandena är del av en datorsimulering. Problemet är att det i princip kan vara helt omöjligt att avgöra om allt, inklusive en själv, är en simulering. Det enda som återstår är att förlita sig på sannolikhetsargument. Hur då?

Rimligen kommer man i framtiden att utnyttja datakraft, liksom idag, till att utföra simuleringar för att göra förutsägelser och att lära om historien. Och varför inte också låta dessa simuleringar innehålla medvetanden, om detta är möjligt, för att göra dem ännu mer realistiska och pålitliga? Man vill förstås testa många olika historiska förlopp för att se vad som händer. Följden blir att det kommer att vara fler medvetanden som är artificiellt framtagna än vad som finns i den verkliga världen. Och om det inte finns något skäl till varför just du skulle vara speciell så följer att det mest sannolika är att du lever i just en sådan artificiell värld.

(Möjligen skulle en serie av osannolika och absurda händelser kunna ses som tecken på att man lever i en konstgjord, experimentell värld. I våra dagar kan Brexit och Trump anföras i detta sammanhang.)

En stor andel av simuleringarna kan mycket väl vara ett resultat av rent tidsfördriv. Olle Häggström leker med tanken på att skaparen av den virtuella värld som vi lever i är en framtida 15-åring som sitter och leker i sitt tonårsum. Givet att dagens dataspel utspelar sig i världar rätt olika den verkliga världen fulla med mystiska monster är det väl i så fall troligare att den verkliga värld där den Store Dataspelaren sitter och leker är helt väsenskild från vår påhittade. I jämförelse kan vår te sig lika absurd som World of Warcraft. Inte ens naturlagarna behöver förövrigt vara lika.

Är det meningsfullt att spekulera i dessa banor? Hur underhållande det än kan vara är det enligt min mening rent strunt. Däremot förefaller det mig vara en ganska naturlig, rentav ofrånkomlig, följd av CTOM, men detta ger mig bara ytterligare ett skäl till varför jag ogillar teorin.

Faktum är att anhängarna till CTOM i praktiken har en syn på världen som i flera aspekter påminner om den religiösa. Det mest uppenbara är uppdelningen i hårdvara och mjukvara som utgör en parallell till kropp och själ. Drömmen om själens odödlighet får sin motsvarighet i hur ett dataprogram kan överföras till nya datorer.

Men frågan om vi lever i en simulerad virtuell verklighet är än mer bestickande, vilket jag redan antytt. Om vi lever i en simulerad värld har man ju också att  göra med den Store Programmeraren utanför den virtuella verkligheten vilken är ansvarig för alltihop och har möjlighet att gripa in och förändra precis vad som helst. Precis som en gud. Och till och med Olle Häggström erkänner i sin blogg att denna möjlighet får honom att se religionen i ett annat ljus. När f-n blir gammal etc etc. De religiösa fundamentalister som förslösar sin tid på intelligent design kanske borde intressera sig för CTOM?

Mig biter dock inget av detta på. Jag avfärdar CTOM och behöver inte befatta mig med resonemangen kring de virtuella världarna.  Mitt budskap är enkelt: både du själv och världen omkring dig existerar. På riktigt.