Idag har den svenska regeringen fattat det enskilt värsta beslut för miljön som en svensk regering någonsin fattat: att sälja Vattenfalls tyska brunkol. Utlslaget över Sveriges blygsamma invånarantal bör det per capita stå sig rätt väl genom världshistorien.

Det är inga små mängder det handlar om. Motsvarade 1 miljard ton koldioxid stod på spel vilket motsvarar ett kvartsekel av svenska utsläpp och några procent av världens samlade utsläpp under ett år. Att se till att denna koldioxid inte kommer ut skulle vara den enskilt viktigaste klimatgärning Sverige kunde bidra med. Allt annat ter sig i sammanhanget fullständigt meningslöst.

Det allra mest beklämmande är att Sverige och Tyskland, två länder med hög svansföring och uttalade ambitioner att vara föregångare, inte haft förmågan eller kanske ens viljan att avveckla brunkolet. Detta visar med all tydlighet meningslösheten i de tomma utfästelserna från förra årets stora klimatmöte.

Det sätt som den rödgröna regeringen motiverar beslutet är också siginfikativt. Det handlar om affärsmässighet. Försvaret för att sälja, och dessutom till företag med tvivelaktigt rykte, är att det finansiellt inte skulle vara fördelaktigt att behålla verksamheten (och i det fallet givetvis driva den vidare). Några miljöhänsyn behöver inte tas eftersom det är affärsmässigheten som går före allt annat. Man säger sig inte ha något val. Detta är förstås fel – det är staten och vi tillsammans som äger verksamheten. Hade man velat hade man kunnat handla annorlunda.

Att detta sätt att se på världen, där kortsiktig ekonomisk vinning får gå före långsiktig omsorg om mänsklighetens väl, omfattas också av de som uppger sig företräda gröna värden ger inte skäl att se med tillförsikt på framtiden. Mer om detta i Vårt klot så ömkligt litet.