En sekund i evigheten och andra betraktelser
(2024, Fri Tanke förlag)

”Jag stoppar ned kikaren i sitt fodral och går hem igen. Fåglarna klarar sig själva. Jag vänder mitt inre öga från det förflutna mot framtiden. För varje steg jag tar öppnar Atlanten upp sig en miljondel av en millimeter. Kontinenterna flyttar på sig och nya kuster formas under de miljoner av år som följer. Kommer storskraken fortfarande ha rufsig nacke när människan är borta?”
I den här boken samlar jag stilla betraktelser över tidsresor, svarta hål och stjärn- och fågelskådningar. Tillsammans kan de läsas som en profan postilla, som tankar för dagen.

Adlibris

Handbok för Medborgare i universum
(2022, Fri Tanke förlag)

För första gången föreligger Handbok för medborgare i universum i en jordisk utgåva: initiativtagare är den Intergalaktiska intresseorganisationen (IIO). Boken har under de tio miljarder år organisationen existerat tillhandahållits ett stort antal civilisationer runt om i universum. Handbokens jordiske redaktör, Ulf Danielsson, har skrivit ett förord och rikligt kommenterat texten. Utgåvan är illustrerad av Johannes Heldén.

Adlibris

Världen själv
(2020, Fri Tanke förlag)

Levande varelser är inte maskiner, det finns ingen matematik utanför våra huvuden, världen existerar och är inte en simulering, datorer kan inte tänka, ditt medvetande är ingen illusion och din vilja är inte fri. Om detta och mer kan man läsa i en bok som vill ge ett alternativ till den dualistiska världsbild som fortsätter att dominera vårt sätt att tänka.

Adlibris

Vårt klot så ömkligt litet
(2016, Fri Tanke förlag)

Boken handlar om jorden ur ett kosmiskt perspektiv och beskriver vår sköra och osäkra tillvaro. Trots vår litenhet håller vi gradvis på att förstöra våra förutsättningar att överleva. Är vi ensamma i universum eller finns det andra som delar vår belägenhet?

Adlibris

Mörkret vid tidens ände
(2015, Fri Tanke förlag)

Boken är en snabb resumé av de senaste årens grundläggande fysikforskning där universums mörka sida spelar en allt viktigare roll. Det står klart att det mesta av universums energi och materia är mörk, fördold och till sin natur helt okänd. Här kan du se när jag berättar mer om boken i programmet ”En bok, en författare”.

Adlibris

Den bästa av världar
(2008, Albert Bonniers Förlag)

En bok som tar ut svängarna lite mer när det gäller naturvetenskapens konsekvenser för vår världsbild och framtid. Jag får ofta frågor om hur jag ser på religionens roll. I boken försöker jag ge ett preliminärt svar.

Adlibris

Stjärnor och äpplen som faller
(2003, Albert Bonniers Förlag)

Ett ganska personligt försök att berätta hur världen hänger ihop där historia och litteratur tas till hjälp. Den sträcker sig från antikens världsbild fram till de senaste rönen om kosmologi och strängteori. Inte riktigt de allra senaste förstås, eftersom boken är några år gammal. Men mycket står sig än.

Adlibris

Inlägget Böcker dök först upp på Ulf Danielsson.

Men en tanke gnager i bakhuvudet. Alla dessa andra världshistorier som vi fått följa och som krävs för att allt skall gå ihop, nog måste de fortfarande finnas där och existera parallellt med den nya? Och vara precis lika verkliga? Jag börjar rita upp diagrammen. Rakel far dit och Mira far dit. I den verkligheten överlever Sören i den inte… Och där en Vilgot med ovårdat skägg och där en Anna-Karin. Det blir komplicerat. Jag lägger ner pennan.

Men det finns också en annan möjlighet. Tidsresor kan ju trots allt vara möjliga också utan denna härva av parallella verkligheter. En enda världshistoria där allt är, och var, bara på ett sätt. Vad som krävs är att resan tillbaka i tiden förändrar det förflutna på just precis det sätt som krävs för att den framtida tidsresan bakåt i tiden skall bli möjlig. Runt runt i tiden på ett motsägelsefritt sätt. Det skulle alltså vara omöjligt för Mira, eller Rakel, att 1920 göra annat än just det som banade väg för det som hände 2020. Kan det vara just så det gick till? Att den verkliga verkligheten är just den där Sören lever till de dryga 100 för att berätta sin historia?  Där han får träffa Mira i ett avslut i paritet med bröderna Nolans Interstellar? De andra historierna vi fått följa skulle alltså aldrig ha varit verkliga? I själva verket existerar de inte på annat sätt än som minnen hos Mira och Rakel och är inte mer verkliga än drömmar. Inbillningar som skapats till synes spontant för att tidsresorna logiskt skall hänga ihop?

Jag struntar i diagrammen. Ja, just så måste det vara.

Inlägget The physics of Julkalendern 18-24/12 2020 dök först upp på Ulf Danielsson.

Det svarta hålet fungerar alltså som ett slags maskhål, eller Einstein-Rosenbrygga. En genväg från ett ställe och tidpunkt i universum till ett annat ställe och tidpunkt. I det aktuella fallet kopplar maskhålet samman två tidpunkter separerade med precis hundra år.

Som Galad redan insett är detta farliga saker att ha att göra med.

Om man kan resa bakåt i tiden och förändra det förflutna, förändrar man rimligen också det förflutnas framtid. Det vill säga vårt nu. En farlig tidsartad loop uppstår som kan leda till ruskiga paradoxer. Klassiskt exempel: Vad händer om man reser tillbaka i tiden och förhindrar att ens mamma eller pappa någonsin träffas? Och vad händer om Mira (i Rakels kropp) räddar Sören från branden? Hur kommer historien att förändras om Sören växer upp? Hur påverkar detta Mira? Kommer hon alls att födas? Bara en liten, liten förändring kan ju helt förändra historiens förlopp. Betänk fjärilsvingseffekten. Ett vingslag mer eller mindre hos en fjäril kan på något års sikt avgöra om en storm bryter ut eller inte. Världen är kaotiskt känslig för minsta lilla förändring.

Det är inte alls säkert att fysiklagarna tillåter sådana resor ens i princip. Man kan i och för sig matematiskt konstruera maskhål som knyter ihop det inre av ett svart hål med ett annat, men utan särskilt trixande går det inte att resa genom dem. Faktum är att det ju faktiskt inte går att resa genom julkalenderns maskhål heller. Ingen materia färdas, det är enbart Miras och Rakels medvetanden som kan ta sig genom maskhålet och byta plats. En intressant begränsning, men räcker det?

Nja, fortfarande finns ju möjligheten att påverka det förflutna genom att Mira eller Rakel ställer till det i det förflutna med hjälp av information som de i sina medvetanden förmedlat från framtiden. Om en paradox uppkommer finns rimligen risken att hela universum hänger sig på samma sätt som en dator som fått fnatt. Och försvinner på kuppen.

Hur kan vi undvika ett så snöpligt slut?

Om Mira när hon hamnar i Rakels kropp inte kommer ihåg ett dyft av vem hon är – och att hon kommer från 2020 – skulle inga paradoxer kunna uppstå. Det är också helt OK om hon tillbaka i 2020 kommer ihåg vad hon faktiskt gjorde 1920. Konstigt förvisso, och en guldgruva för historiker, men inte paradoxalt. Rakels familj skulle 1920 bara kunna notera att Rakel till synes förlorat förståndet men inte kunna koppla det till någon absurd tidsresa och klura ut något om vad som kommer att hända 2020.

Fast riktigt så ”enkelt” är det alltså inte. Uppenbarligen kommer både Mira och Rakel ihåg vad de gjort 2020 när de reser tillbaka till 1920. Problematiskt.

En intressant utväg vore om det Rakel eller Mira gör i det förflutna är precis vad som krävs för att framtiden skall bli som den blir? (Det är ju trots allt så det brukar vara i vanliga fall, när man inte ägnar sig åt tidsresor…) Att det helt enkelt inte kan uppstå några paradoxer vad de än gör. Naturen tillåter det helt enkelt inte! Det är till exempel värt att notera att de meddelanden till framtiden som de skriver på en bit tapet år 1920 inte upptäcks förrän precis när det är dags 2020. Rimligen har dessa meddelanden funnits på väggen i 100 år utan att någon sett dem.

Mysteriet tätnar.

Inlägget The physics of Julkalendern 6-11/12 2020 dök först upp på Ulf Danielsson.

Då var det dags igen,

Årets julkalender kräver (som vanligt?) rejäla kunskaper i fysik för att hänga med i svängarna. Aktuellt så det förslår givet årets Nobelpris i fysik till teorin bakom och upptäckten av svarta hål. (Det finns ganska mycket om svarta hål på bloggen.)

Låt oss nu försöka förstå vad som hänt så långt i kalendern.

Redan i första avsnittet konfronterades vi med ett konstgjort svart hål. Eftersom det kan hänga i en liten anordning placerat på ett bord kan det knappast vara särskilt tungt. En okunnig betraktare av det första avsnittet skulle kunna få för sig att det har en diameter av någon decimeter, men det skulle innebära en massa lika stor som planeten Uranus – drygt tio gånger jordens. Detta kan rimligen inte stämma. Något kilo är väl mer rimligt, vilket å andra sidan leder till en diameter på 10 miljarder gånger mindre än en liten atomkärna. Hur stämmer detta med det glödande klot som figurerar?

Stephen Hawking insåg på 1970-talet att svarta hål inte är riktigt helt svarta utan skickar ut strålning – Hawkingstrålning. För stora svarta hål är strålningen väldigt, väldigt svag och HELT omöjlig att mäta. Men ju mindre det svarta hålet är desto starkare blir strålningen. Kan detta vara förklaringen? Ett lagom tungt men väldigt litet svart hål vars Hawkingstrålning ger upphov till ett glödande klot?

Ett svart hål med en massa på 1 kg skulle ha en temperatur på 100 000 miljarder miljarder grader och explodera på mindre än en bråkdel av en sekund med styrkan av en större atombomb. Så, jo, visst skulle det svara mot ett glödande klot men det är kanske att ta i. Vi vill ju gärna att det svarta hålet skall klara sig åtminstone till julafton. Vi måste alltså öka på massan…

En massa på lite knappt 100 miljoner kilo  skulle inte vara större än en atomkärna, ha en temperatur på några miljoner miljarder grader och explodera lagom till julafton. Fast lite väl tungt för att ligga på ett bord och explosionen på julafton skulle återigen inte vara att leka med.

Nog trots allt bäst att vända tillbaka till den lättare varianten av svart hål. En möjlighet vore att det har en stor elektrisk laddning. Om den är tillräckligt stor blir det svarta hålet bli kallare och mer långlivat. Fast de laddningar som krävs är i praktiken på tok för stora och skulle leda till tidernas största blixtnedslag.

Men kanske det svarta hålet helt enkelt är inneslutet i ett väldigt välisolerande material? Och att det mesta av strålningen reflekteras tillbaka in i det? Det skulle kunna fungera!

Inte lätt det här. Och då har vi inte ens börjat nysta i frågan om maskhålet som länkar ihop det olika tiderna. Vi får titta vidare…

Inlägget The physics of Julkalendern 1-5/12 2020 dök först upp på Ulf Danielsson.

Här en länk till årets tillkännagivande…

… där det framgår att det kan vara bra att ha ett svart frigolitklot med ett hål i och ett cykellyse i en bit av vadd till hands om man vill förstå vad det handlar om.

Spekulationerna om svarta hål går långt bakåt i tiden. Redan 1799 kunde den franske vetenskapsmannen Pierre-Simon Laplace skriva ner en formel för storleken av ett svart hål som står sig än idag:

Och några år tidigare, 1783, hade den engelske astronomen John Michell genomfört en oberoende analys där han dessutom föreslog hur man skulle kunna hitta dem…

… och det var just så det skulle gå till när man identifierade det svarta hålet i Vintergatans centrum. Det är alltså en mer än två hundra år gammal gåta som äntligen fått sin lösning.

Inlägget Nobelpris i fysik 2020 dök först upp på Ulf Danielsson.

Ah, de kom på det!  De tar en genväg till slutet av universum genom ett svart hål! Biljett krävs förstås.

Om det svarta hålet är mindre än några tusen solmassor stort kommer de att slitas i stycken innan de ens är inne. Tydligen är hålet alltså större än så. Väl inne kan man inte komma ut igen. Inte ens om man åker med ljusets hastighet. Det är nämligen lika svårt att komma ut ur ett svart hål som att resa bakåt i tiden. Fast OM man skulle kunna åka snabbare än ljuset skulle man både kunna åka bakåt i tiden OCH ta sig ut.

Väl inne i det svarta hålet har man en begränsad tid på sig innan tiden tar slut och man krossas till ett intet i den fruktansvärda singulariteten. Om det nu inte finns någon finurlig väg genom den som tydligen kräver att man är en fena på datorspelet Starfighter 5. Om man har tur(?) väntar på andra sidan… slutet av universum.

Slutet av universum? Är universum ändligt eller oändligt? Man kan grovt tänka sig tre möjigheter. 1. Universum är oändligt stort och ser ungefär likadant ut över allt. 2. Universum är ändligt stort och reser man tillräckligt långt bort kommer man tillbaka till samma ställe igen – precis som på jorden efter 4000 mil. Ett problem kan vara att universum samtidigt växer så snabbt att man inte hinner runt. 3. Universum är ändligt stort och så småningom kommer man till en gräns där allt plötsligt blir väldigt annorlunda. Kanske så annrolunda att man inte kan resa vidare. Man når i praktiken en vägg och därbortom något som bäst kan liknas vid ett annat universum.

Vad våra vänner finner är en oändlig glasvägg. Och därbakom Horgatt Malex, en tioåring som har en kula av glas – som innehåller hela vårt universum.

Harry Martinson hade alltså rätt när han skrev i Aniara: .. nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas.

Inlägget The physics of Julkalendern 20/12 2019 dök först upp på Ulf Danielsson.

Årets radiokalender, The Biggest Bang, är full av fysik. Bloggen kommer att bevaka och kommentera.

I första avsnittet berättar Lukas om hur det tar tre miljoner år att komma tillbaka ut ur ett svart hål. Tja, har man ramlat in i ett svårt hål kommer man faktiskt aldrig ut igen. (Om man nu inte räknar att man så småningom kommer ut som Hawkingstrålning, men det tar JÄTTELÅNG tid.) Men Lukas menar kanske inte att man verkligen trillat hela vägen in utan att man uppehåller sig i en omloppsbana kring det svarta hålet som ligger så nära som möjligt? I science-fictionfilmen Interstellar handlar det just om en sådan planet i bana kring ett supermassivt svart hål. Tiden på planeten går hela 60000 gånger långsammare än på jorden. 50 år på den planeten skulle faktiskt motsvara 3 miljoner år oss på jorden. Hur stor skillnaden blir beror på hur snabbt det svarta hålet roterar.

En annan fråga som kommer upp redan i första avsnittet är vad som händer om man reser snabbare än ljuset med farmors gamla Fiat. Enligt Lukas kommer vindrutetorkarna att trilla bort. Faktum är att det nog inte är det enda att oroa sig över. Det skulle krävas oändligt med energi att ens komma upp i ljusfarten, och om man ändå kunde åka fortare än ljuset – vilket man alltså inte kan (tror jag) – skulle man också kunna resa bakåt i tiden. Vilket skulle vara JÄTTEKONSTIGT.

Mer om årets radiokalender finns på Vetandets värld där jag samtalar med Camilla Widebeck och astronomen Susanne Aalto.

Inlägget The physics of Julkalendern 1/12 2019 dök först upp på Ulf Danielsson.

För några veckor sedan hade jag ett meningsutbyte med matematikern Olle Häggström på Patrik Lindenfors Facebooksida om begreppet information och huruvida information verkligen existerar. Jag fann det tillräckligt intressant för att förtjäna publicering på bloggen, och med Olles tillåtelse gör jag det här nedan.

Det hela började med att Patrik läste en intervju med mig, rubricerad Tro inte på spöken, i senaste Axess, och blev provocerad, något han uttryckte i sin Facebookpost. Olle hade själv blivit provocerad på ungefär samma sätt när han läste samma intervju någon vecka tidigare. Hur som helst, jag svarade Patrik, Olle hakade på, och resultatet blev som följer. Också Olle har publicerat utbytet på sin blogg tillsammans med kommentarer.

UD: Det som är märkligt är att det jag hävdar inte ses som en självklarhet för den med en naturvetenskaplig grundsyn. Att säga ”information är en egenskap hos materien” är snömos. Låt mig ta ett exempel. En vägskylt med talet 70. Skylten informerar oss om att här får man inte köra fortare än 70 km/h (åtminstone om skylten befinner sig i Sverige). Denna information är inte alls en egenskap hos själva skylten. Det finns inte ens något ”70” hos den materia som bygger upp skylten. Om en symbolreform genomfördes där siffrorna 3 och 7 bytte betydelse skulle detta inte på något sätt förändra karaktären hos den materia som skylten består av. Isolerat innehåller skylten ingen som helst information om en hastighetsbegränsning. För att det som skylten avses förmedla skall ha någon mening krävs att ett annat materiellt system, vanligen den biologiska hjärnan hos en bilförare, gör en tolkning av skylten och förhoppningsvis justerar sitt beteende. Den aktuella informationen existerar inte oberoende av denna växelverkan utan enbart i relation till en uttolkare.

Mitt enkla budskap är att allt är materia och att alla de modeller vi gör av världen, inklusive de begrepp vi använder oss av, inte existerar på annat sätt än i sin materiella form. Vi är begränsade biologiska varelser, fångna i och delar av samma fysiska värld som den vi vill beskriva. Det finns en objektiv fysisk värld (detta är förövrigt det enda som finns) som vi med viss framgång lyckas beskriva med hjälp av vetenskapliga modeller som gör bruk av begrepp som matematik, information och naturlagar. Dessa begrepp utgör en karta som sitter rent fysiskt i våra huvuden och liksom alla kartor inte är identisk med den objektiva verklighet den försöker spegla.

I det dagliga livet behöver man inte vara så noga med åtskillnaden. Man kan många gånger handskas med begreppen som om de var identiska med verkligheten. Det är just det som är så fiffigt med riktigt bra modeller. Men när man vill gå lite djupare är det helt centralt att upprätthålla distinktionen. Begreppet information har i vissa kretsar getts en betydelse som går långt utöver den väldefinierade roll den spelar i vetenskapligt modellbygge (inklusive inom den esoteriska fysik som jag sysslar med rörande kvantgravitation och svarta hål.) Den ges i populärkulturella sammanhang en obeorende existens som inbjuder till spekulationer som gränsar till det rent religiösa när man inbillar sig att mänskliga medvetanden kan reduceras till ettor och nollor och via något som liknar själavandring laddas upp på datorer. Det är detta larv jag vänder mig emot.

OH: Om medvetandet kan man ha olika uppfattning, Ulf, vilket du och jag har (se gärna Avsnitt 3 i http://www.math.chalmers.se/~olleh/UploadingPaper.pdf), vilket i sin tur är helt i sin ordning. Men din tvärsäkerhet förvånar mig en smula, och om jag hade varit en upload hade jag blivit förnärmad och förgrymmad över den flagranta kol-chauvinism du ger uttryck för!

Att döma av ditt exempel med 70-skylten verkar du ha en Searliansk syn på informationsinnehåll och medvetande – en syn jag personligen har svårt att acceptera. Låt mig utmana med att i ditt exempel byta ut 70-skylten mot plåten ombord på Pioneer 10 och 11 – eller för den delen en sekvens av N₁*N₂ ettor och nollor, där N₁ och N₂ är hyfsat stora primtal med ungefär samma kvot N₁/N₂ som höjd/längd hos plåten, och där ettorna och nollorna svarar mot svarta och vita pixlar i en digital bild av plåten. Anser du att även denna plåt, och dess digitala motsvarighet, saknar informationsinnehåll? Jag gissar (men rätta mig gärna om jag har fel!) att du i konsekvensens namn svarar nej på det, och därmed hamnar i en ståndpunkt jag finner orimlig.

UD: Om du inte har någon slug baktanke tillför dina exempel ingenting nytt. Min inställning är konsekvent densamma. Att symboler och ord i sig själva och oberoende av sitt sammanhang skulle kunna bära på en absolut mening jämställer jag med magi vilket är för mig fullständigt främmande. Det vore intressant om du gav din tolkning av exemplet med 70-skylten. Jag är särskilt intresserad av på vilket sätt en symbolreform (där betydelsen av symbolerna 3 och 7 byts ut) registreras av den materia som bygger upp skylten.

OH: En enda bit ger ingen information utan kontext. Knappast 10 bitar heller, men någonstans kring uppskattningsvis 100 eller 1000 bitar börjar det bli möjligt att förmedla något utan att mottagaren behöver känna till kontexten.

70-skylten är helt enkelt för torftig för att förmedla information till den som inte har relevant kodbok. Pioneer-plåten är det inte. Den bär på information som varje tillräckligt avancerad civilisation i vårt universum åtminstone till del kommer att (trots avsaknad av med oss gemensamt kulturell historia) kunna avkoda och på så vis begripa vår avsikt.

Måhända går det här att invända att det bara är genom den kontext som vårt universum och dess fysik ger som Pioneer-plåten blir begriplig, och att plåten därmed i sig inte bär på någon information. Den tankegången, om än en smula sökt, kan jag ändå ha en viss förståelse för, och jag blir i så fall tvungen att korrigera mitt exempel ett snäpp till:

Låt oss sända meddelandet

1101110111110111111101111111111101111111111111011110111
1111111111011111111111111111110111111111111111111111110...

Om vi utsträcker det till säg 1000 bitar så vågar jag lova att varje tillräckligt avancerad civilisation (i vårt universum med vår fysik, eller i något helt annat) som läser meddelandet kommer att tänka ”aha, primtalssekvensen!”. Denna information ligger i själva meddelandet och kräver ingen kontext överhuvudtaget. Eller om vi skickar en tillräckligt stor 3D-realisering (två rumsdimensioner och en tidsdimension) av Game of Life, så kommer reaktionen att bli ”Oh wow, vilken cool cellulär automat, kolla de har upptäckt hur man riggar en fabrik som tillverkar gliders!”. Denna information ligger i meddelandet och kräver ingen kontext överhuvudtaget. Och från Game of Life-exemplet är det lätt att gå vidare och inse att vi med tillräcklig ansträngning kan berätta i stort sett vad vi vill om livet här på jorden utan att mottagaren behöver ha någon med oss gemensam kodbok eller kontext överhuvudtaget.

Allt detta kan man förstås förneka om man ditchar den matematiska platonismen och hävdar att matematiken blott är en kulturell konstruktion, men då har man verkligen irrat bort sig. Primtalssekvensen finns, oavsett oss människor, eller något fysiskt överhuvudtaget.³

UD: Jag tror vi gjort framsteg. Du tillstår att

det bara är genom den kontext som vårt universum och dess fysik ger som Pioneer-plåten blir begriplig, och att plåten därmed i sig inte bär på någon information.

Du ser det visserligen som lite sökt men ändå som varande en möjlig ståndpunkt. I mer lättviktiga sammanhang behöver man inte vara så petig men när det gäller det vi nu avhandlar är det centralt. Utan ett yttre kontext bär alltså inte ens Pioneerplåten på någon information.

Vi skulle kunna lämna allt vid denna bräckliga enlighet och ta sommarlov, men jag kan inte låta bli att dra det ett varv till. Precis som du indikerat kopplar detta över till Searle och gör enligt min mening teorin om medvetande baserat på beräkningar ohållbar. En räknande dator är inte mer medveten än en 70-skylt. Oavsett om någon tittar på den eller ej.

Jag gissar att din utväg blir en platonsk syn på matematiken – vilket jag förstår är vad du förespråkar. För egen del finner jag en utanför materien existerande idévärld full med matematik lika orimlig som en religiöst motiverad andevärld. Lyckligtvis finns andra alternativ till platonismen än kulturell konstruktion. Som motståndare till allt vad dualism heter ser jag det som betydligt rimligare att matematiken till en del är biologiskt konstruerad och djupt rotad i våra evolverade hjärnor baserad på en rent fysisk erfarenhet av världen. För mig är fysiken och materien mer fundamental än matematiken. Om detta är vi nog knappast överens.

OH: Tack Ulf för i någon mån klargörande svar! Om vi här har närmat oss roten till våra divergerande ståndpunkter är det helt klart ett framsteg. Att fysiken skulle utgöra ett fundament för matematiken är mig mycket riktigt främmande, men är kanske inte så lätt att motbevisa (bortom i intuitiva upplevelser grundade utrop typ ”hur i hela fridens namn skulle ett stycke materia kunna ha betydelse för huruvida antalet primtal är oändligt?”). Vi kanske får anledning att återkomma i ämnet?

Tills dess, tillåter du att jag återpublicerar vårt replikskifte på min blogg?

UD: Så många gånger du vill!

UD: Hoppas på tillstånd för en parallell publicering?

OH: Såklart!

* * *

I kommentarerna på sin blogg ifrågasätter Olle hur jag kan vara så tvärsäker på att en dator kan vara medveten. Vore inte lite ödmjukhet på sin plats? Det är riktigt att det inte är särskilt mycket man kan vara helt säker på. Liknande kritik kan framföras mot påståenden om att Gud inte finns, att det inte finns ett liv efter döden eller att det inte finns spöken.  Att man inte kan motbevisa ett givet påstående innebär dock inte att det inte kan finnas goda skäl att avvisa det. Och detta menar jag gäller lika mycket existensen av spöken som att datorer kan bli medvetna. 

Argumentet för att datorer skulle kunna bli medvetna utgår från en analogi. Vi vet att människor är medvetna. Det som karaktäriserar en mänsklig hjärna är att den kan bearbeta information. En dator kan göra samma sak och det är därför rimligt att tro att en tillräckligt avancerad dator också kommer att vara medveten.

Argumentet emot medvetna datorer utgår istället från en dator som ett fysiskt system likt vilket annat fysiskt system som helst. Vi har en fullständig förståelse av alla ingående komponenter och det finns inget gåtfullt alls med hur en dator uppträder. Det finns alltså inga belägg för att det i datorn skulle finnas några fenomen av typen medvetande och inget nytt kan heller förklaras av en sådan hypotes. Det är därmed lika dumt att tro att ett sådant medvetande skulle finnas som att tro på spöken. Trots att vi inte kan vara alldeles säkra på hur det ligger till föreligger ingen symmetri mellan existerar och existerar inte – den andra ståndpunkten är veenskapligt mycket rimligare än den första.

Det faktum att vi som människor rent empiriskt kan konstatera att just vi faktiskt har ett medvetande blir en separat fråga. Se vidare blogginlägget Dra ur sladden (med länkar vidare) i samband med en tidigare diskussion mellan Olle och mig. Världen är på riktigt är också relevant.

Med datorer avser jag för övrigt maskiner konstruerade utifrån en teknologi som är av princip samma slag som dagens. Självklart kan framtiden erbjuda andra möjligheter. Den mest lovande, och skrämmande, är att utnyttja biologi och genteknik.

Jag har genom åren haft flera givande och underhållande diskussioner tillsammans med Olle. Det mesta har vi varit överens om – läs gärna på Olles blogg om ett remarkabelt möte med klimatförnekare vi hade tillsammans för ett antal år sedan. De gånger man inte är överens måste det viktiga vara att lyhört försöka förstå den andres argument och hjälpa till att göra dem så starka som möjligt. Detta är något som alltid karaktäriserat våra samtal.

Inlägget Finns information? Ett meningsutbyte med Olle Häggström dök först upp på Ulf Danielsson.

Hittills har man samlat på sig GW190408an, GW190412m, GW190421ar, GW190425c (inte bekräftad), GW190425z och GW190426c. Två stycken samma dag den 25 april så det räcker inte att bara benämna händelserna med datum. De tre första handlar om kolliderande svarta hål (börjar bli vardagsmat…), medan GW190425z tycks vara två kolliderande neutronsjärnor. Något sådant har man bara sett vid ett tidigare tillfälle – den spektakulära händelsen i augusti 2017 där man också kunde se kollisionen med vanliga teleskop. Läs mer här. Avståndet lite längre denna gång, runt en halv miljard ljusår. Man har försökt hitta den optiska motsvarigheten men hittills har man bara haft falsklarm. Området på himlen man behöver söka av är också mycket större.

GW190426c verkar möjligen kunna vara något nytt: ett svart hål som äter upp en neutronstjärna. Analysen är långt ifrån klar. Men någonstans här:

… på himlen inträffade det.

Skaffa appen! Men glöm inte att stänga av larmet om du inte vill väckas mitt i natten av kosmiska kollisioner.

Inlägget Full fart på LIGO: svarta hål som äter neutronstjärnor dök först upp på Ulf Danielsson.

Vid dagens världsomspännande preskonferens presenterades resultaten från en bokstavligt talat världsomspännande forskningsprojekt: Event Horizon Telescope. Mer om bakgrunden finns att läsa här.

Nu har man alltså äntligen lyckats att ta den allra första bilden – en riktig bild – av ett svart hål. Verklighetens svar på filmen Interstellar. Det är två svarta hål man fokuserat på. Det i centrum av vår Vintergata med en massa på några miljoner gånger solens och det i centrum av galaxen Messier 87 i Virgohopen som är tusen gånger större. Eftersom det senare ligger tusen gånger längre bort ser de ungefär lika stora ut på himlen. Eller små. Som en golfboll på månen. Fast svart.

I praktiken visade det sig att det var det svarta hålet i M87 som var lättast att avbilda med lagom mycket materia i vägen. Delvis nog beroende på att det vänder sin ena pol nästan rakt mot oss. Vinkeln är bara 17 grader. Detta är skälet till att bilden inte ser riktigt ut som i Interstellar som visar ett svart hål med skiva med infallande gas rakt från sidan. Mer förklaring här.

Bilden är inom felmarginalen helt cirkulär vilket är att vänta om man ser det svarta hålet från ett sådant håll. Från sidan skulle rotationen platta till det. Ett nästa steg – om man vill hitta ny fysik – blir att mäta formen riktigt noga och se om det finns någon avvikelse.

Håll koll på EHT framöver. Det här är bara början.

Inlägget Interstellar – på riktigt dök först upp på Ulf Danielsson.