Det beror på utformningen av instrumentet med två vinkelräta rör. Jag tolkar det som att när vågen passerar det ena röret påverkar det rummet där men inte det andra röret (än), och påverkar inte sedan det andra röret på samma sätt (beroende på vilket håll vågen kommer i från), vilket ger upphov till olika lång väg för varje ljuskvanta som befinner sig på två ställen samtidigt i de olika rören. Och då får man en interferensförändring i detektorn.

Hål-massorna och därmed gravitationsfältet ändrade sig i stort sett momentant. Skulle vi resa med vågfronten skulle vi inte märka något av händelsen.

Själv finner jag fallet att
fältet blir ett varierande fält på grund av accelererad rörelse i fältet
är ekvivalent med fallet att
fältet i sig är varierande

för en åskådare som mäter fältet.

Med gravitationsvågor menar man den förändring av gravitationsfältet
som innebär att energi skickas ut och som kan uppfattas som en vibrerande våg
på stora avstånd.

Beroende på hur man räknar kan man säga att effekten beror
på en vibration i rummet eller i tiden. Vilket det handlar om är delvis en
meningslös fråga som bara har att göra med vilka koordinater man väljer. Det
viktiga är vilket konkret resultat man får när det gäller mätbara
förutsägelser. En förändring i tid eller sträcka påverkar en ljusstråles
framfart på liknande sätt. Den allmänna relativitetsteorin är knepig på detta
sätt… Intressant nog finns det förslag på mätningar där man just fokuserar på
tiden. Pulsarer, ett slags snabbt roterande stjärnor med noggrann tidhållning,
kan användas för att ta reda på om gravitationsvågor far förbi. Resultatet blir
permanenta skift i tiden.

Inte direkt. Om man har väldig tur skulle effekter av kvantgravitation kunna påverka miljön nära ett svart hål men det är ganska spekulativt.

Ur den precisa formen och amplituden på signalen kan man läsa ut bland annat massor och avståndl. Det är verkligen fantastiskt att det är möjligt. Riktningen är mycket ungefärlig men med ytterligare detektorer kommer det att bli bättre. Big Bang får nog vänta till andra detektorer om det inte sker något oväntat…

Beroende på hur man räknar kan man säga att effekten beror
på en vibration i rummet eller i tiden. Vilket det handlar om är delvis en
meningslös fråga som bara har att göra med vilka koordinater man väljer. Det
viktiga är vilket konkret resultat man får när det gäller mätbara
förutsägelser. En förändring i tid eller sträcka påverkar en ljusstråles
framfart på liknande sätt. Den allmänna relativitetsteorin är knepig på detta
sätt… Intressant nog finns det förslag på mätningar där man just fokuserar på
tiden. Pulsarer, ett slags snabbt roterande stjärnor med noggrann tidhållning,
kan användas för att ta reda på om gravitationsvågor far förbi. Resultatet blir
permanenta skift i tiden.

Men. När man i populärvetenskap beskriver universums
expansion och ljusets rödförskjutning så säger man att ljusets våglängd ”följer
med” i expansionen, varvid ljuset rödförskjuts. Har universum expanderat 10 %
under ljusets resa så har ljusets våglängd ökat med 10 %.

Nu undrar jag över följande: Om ljusets våglängd ”följer med”
i gravitationsvågens töjning av rummet borde ju antalet våglängder i de två
armarna hela tiden vara oförändrat och den destruktiva interferensen kvarstå.
Om den ena armen förlängs med andelen tio upphöjt till minus tjugoett och
ljuset i den ökar sin våglängd med samma andel så är ju antalet våglängder
oförändrat.

Hur kan man förklara att det blir en förändring av
interferensen om nu ljuset påverkas på samma sätt som rummet?

Så klart Nobelpris…….. Postumt till Albert som räknat ut allt…utan en endaste superdator….hur bar han sig åt?