Min oro handlar inte om den egna forskningen. Personligen har jag klarat mig bra men det finns andra som är mindre lyckligt lottade.

Det problem jag lyfter handlar inte inte bara om fördelningen av resurser mellan fundamental och tillämpad forskning (om man nu väljer att benämna det så). Det handlar dels om hur man väljer att beskriva detman gör och dels om hur man väljer vilken tillämpad forskning det är värt att satsa på.

Alla satsningar man gör måste granskas och prioriteras. Men den långsiktiga nytta som lägger grunden för ett gott samhälle kan inte vägas på samma sätt som kortsiktiga intressen inom näringslivet. Det är naivt att tro något annat. Samhället – där universiteten är en viktig del – har ett ansvar att värna om demokratin och allas välfärd. De får inte smita. Du har all anledning att oroa dig för att de resurser vi nu har inte används på ett sätt som säkrar vår framtid.

Fick inget svar på min förra kommentar i ämnet, så här kommer en ny 🙂
Är du inte minsta orolig när du har en så raljerande ton att du tappar något i förtroende i och med att du helt talar i egen sak? Det är väl självklart att du vill maximera din egen frihet. Det vill vi alla. Men att kalla utmaningsdriven forskning för nyspråk är väldigt nedlåtande utan att ge sakliga argument för vad som är fel med termen/konceptet.
Du representerar forskning på verkligt fundamentala frågor som tillfredsställer dig och mig och andra lyckligt lottade. Men är det optimalt spenderade pengar?
All verksamhet som finansieras av oss alla måste vara beredd att motivera sig själv med mer än sin egen förträfflighet. Bidrar det jag spenderar andras surt förvärvade pengar på maximalt till samhällsnyttan? Om man inte är beredd att diskutera det sakligt är det väl ändå ganska hycklande?