Här en länk till presentationen av årets pris…

… där de flesta läsare av en blogg som denna nog känner igen de första meningarna i presentationen av det vetenskapliga innehållet efter ungefär 6.10…

Om du vill briljera inför dina vänner, servera dem en kopp kaffe där 69% är kaffe, 26% mjölk och 5 procent socker (var noga när du blandar!), rör om och förklara att de får smaka universum självt. Just så är proportionerna mellan den mörka materien, den mörka energin och den materia som vi och stjärnorna består av. Det är bara sockret i koppen vi har någon koll på, resten vet vi att den finns men inte vad den består av. James Peebles får priset för att ha klurat ut hur man ur återskenet från ursmällen kan läsa av innehållet.

Den andra delen av priset, till Michel Mayor och Didier Queloz, handlar om en uråldrig dröm: finns det planeter kring andra stjärnor? Finns det andra solsystem? 1995 upptäckte de den allra första planeten runt en annan sol. Du kan själv se stjärnan under en mörk och klar hösthimmel i stjärnbilden Pegasus, den flygande hästen. Planeten är av oväntat slag: lika stor som Jupiter men så nära sin sol att den bara behöver drygt fyra dagar för ett varv. Hett om öronen är det också, runt tusen grader.

Någon som inte skulle ha varit förvånad är Anders Celsius som i De pluritatate mundorum (Om existensen av andra världar) från 1743 (eller kanske hans student Isak Svanstedt) skriver:

Eftersom de enskilda fixstjärnorna alltså också är solar som skickar ljus och värme lika långt ut som vår egen sol och de dessutom troligen befinner sig lika långt från varandra som från vår egen sol och sålunda är ytterst lämpliga att fungera som solar, och de alltså inte på något sätt kan sägas vara skapade för vår jords eller ens för vårt solsystems skull, blir det inte bara troligt utan nödvändigt att det kring dem cirklar planeter som behöver deras ljus och värme. Ty annars skulle enorma solar ha skapats, från vilka ingen nytta någonsin strålade till någon, ja inget vore bekant för någon om dess existens, och det är det mest dåraktiga man kan tänka sig. Alltså bör vi tänka oss lika många solsystem som det finns fixstjärnor, och även om de inte liknar vårt till fullo överensstämmer de likafullt med planeterna i detta solsystem i så måtto att de tjänar som boställen åt såväl förnuftiga som oskäliga varelser. (Översättning Krister Östlund.)

Inget nytt under solen, vare sig vår egen eller någon annans.

Inlägget Nobelpris i fysik 2019 dök först upp på Ulf Danielsson.

”Årets Nobelpris i fysik är riktigt knepigt att förklara för den oinsatte. Det hör faktiskt till topptre i svårighetsgrad. Men när jag rullar runt med degen slår det mig att man kan göra följande jämförelse. En del av priset handlar ju om kvanthalleffekten.”

Konstpaus. Du tittar lite förstrött på ditt offer.

”Du är inte bekant med kvanthalleffekten? Nähä. Låt mig förklara. Om man låter en ström flyta vinkelrätt mot ett magnetfält i en tunn ledare uppstår en elektrisk spänning vinkelrätt mot både magnetfält och ledare. Jag behöver väl knappas förklara varför?”

Här kan man gärna le lite överlägset. Det brukar vara ett bra sätt att slippa besvärliga följdfrågor.

”Om man ändrar på magnetfältets styrka förändras också spänningen. Men det märkliga är att det sker i små mycket precisa hopp! Det skiljer sig ju helt från hur det är med en dimmer…”

Peka på närmaste:

”… som man ju steglöst kan reglera styrkan hos ljuset med. Vad är då förklaringen? Tja… Titta här…”

Rulla elegant ut två strängar av deg ungefär så här:

”Låt oss säga att det här svarar mot en viss spänning mellan vänstra och högra delen av plåten. Om jag skruvar upp magnetfältet slår degsträngarna knut på sig en gång…”

Här gäller det att ha lite snits. Öva gärna innan.

”… värdet på spänningen tar ett hopp. Och med ett ännu starkare magnetfält hoppar det en gång till…”

Konstpaus.

”Det handlar om topologi.”

Risken att du får några besvärliga frågor är i detta läge noll. Forsätt att forma några alldelels vanliga lussekatter innan du sätter in nästa stöt.

”En annan del av årets Nobelpris handlar om hur det i tunna skikt av vissa material kan inträffa en ny typ av fasövergångar.”

Ny konstpaus där du noggrant iakttar den du vill imponera på. En följdfråga om vad en fasövergång är för någonting är helt ofarlig. Du svarar då:

”Utmärkt fråga! Att is kan övergå till vatten och vatten övergå till vattenånga är exempel på fasövergångar. Men vad det handlar om i detta fall är något helt nytt. Det handlar om en fasövergång där det uppstår par av virvlar som snurrar åt motsatta håll. Titta på de här två strängarna av deg.”

”Genom att flytta om dem så här…”

Viktigt att öva!

”… så kan jag få två slingor som går åt motsatt håll mot varandra. Utan att flytta ändarna! Det är viktigt!”

Se allvarligt på ditt offer. Man får INTE flytta ändarna!

”Detta svarar mot paren av virvlar jag nämnde. Men däremot kan jag förstås inte skapa två slingor som går åt samma håll utan att röra ändarna eller slita av degen.”

Samtidigt som du arrangerar om degsträngarna är det viktigt att du ser bekymrad ut och ruskar på huvudet. Topologi är inte att leka med!

Nu kan det vara på sin plats att tankfullt tystna och liksom begrunda något djupsinnigt som det är meningslöst att försöka förklara för de som inte är lika smarta som du. Ett bra knep kan vara att tyst för sig själv räkna primtal 2, 3, 5, 7, 11 och så vidare. Eller försök helt enkelt att tänka på ingenting. Det gör att du ser lagom disträ ut.

Ett sista tips:

Som pricken över i kan du under gräddningen av lussebullarna nostalgiskt börja prata om förra årets fysikpris. Gärna med hjälp av en fruktskål.

Lycka till!

Inlägget Lussebak med Nobelpris i fysik dök först upp på Ulf Danielsson.