Tro’t om du vill

I förra veckan deltog jag i ett seminarium om kunskapsrelativism och pseudovetenskap på Kungliga Vetenskapsakademin. Seminariet kan ses som en uppföljning på den debatt som följde efter förra årets omtalade debattartikel i DN av mig, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss. (Se också detta blogginlägg.)

Den fråga som står i centrum handlar om huruvida skolan skall nöja sig med att förmedla fakta utan att ha någon ambition att eleverna faktiskt skall tro på vad man säger. Att den lite märkliga frågan hamnat i hetluften har att göra med de känsliga situationer som uppkommer när naturvetenskapliga fakta kommer i konflikt med en elevs världsåskådning. En lösning som förespråkas är att skolan helt enkelt skall nöja sig med att eleven har förmågan att reproducera argumenten men läraren skall därutöver inte göra något försök att övertyga om att det faktiskt är sant.  Det kan tex handla om att eleven kan redogöra för vad begreppet evolution innebär men inte alls tror på den. Lena Hansson, Högskolan i Krisitanstad, formulerade det som att man skall göra skillnad mellan kunskap och tro. Man kan alltså ha kunskap utan att tro på den.

Jag menar att detta är ett misstag, men innan jag går vidare vill jag klara ut ett missförstånd. Skolan har ingen möjlighet att kräva att eleverna skall tro på kunskapens innehåll. Man kan heller inte koppla betygsättning till grad av övertygelse. Det är inte det frågan handlar om. Däremot menar jag att skolan har en skyldighet att inte nöja sig med  tomt refererande utan göra allvarliga försök att komma längre.

Om man underlåter detta uppmuntrar man till dubbel bokföring och lägger grunden för just den faktaresistens som Trumpetas ut och drabbar världen i vår tid. Kunskap och tro kan inte sepereras på detta sätt utan är istället intimt sammankopplade. För att låna en formulering från Christer Sturmark på sagda seminarum: ”Kunskap handlar om att tro något med goda belägg”.

Man är alltså inte färdig med en eleven när denne säger sig förstå argumenten. Man har rätt att tro vad man vill men man har ingen rätt att stå oemotsagd. Det finns förstås en punkt  då en lärare inte kan komma vidare, och det är ingen lätt balans när en  elevs hela världsbild kommer i gungning.

Jag menar ändå att det är ett svek att överge eleven med ett slappt ”du får tro vad du vill”. Kanske finns det möjlighet till samtal i andra grupperingar kring hur man kan kombinera den personliga livsåskådningen med en respekt för naturvetenskapliga realiteter?  Kanske det finns andra som kan dela med sig av sina erfarenheter? Kanske det trots allt inte är jordens ålder som är det mest betydelsefulla för den personliga världsbilden? Kanske det går att hitta en kompromiss där naturvetenskapliga sanningar inte behöver vika undan?

Kunskap har också en känslomässig sida. När man tagit till sig argumenten och beläggen och insikten om hur det faktiskt ligger till infinner sig, drabbar den känsla av tillfredsställelse som leder vidare till ett fortsatt nyfiket upptäckande av världen. Kunskap — det man tror på med goda belägg — påverkar världsbilden och fär konsekvenser i praktisk handling.

För att citera Lisa Ekdahl (som också sjungit Vem vet, inte du, Vem vet, inte jag, Vi vet ingenting nu, Vi vet inget idag, som väl även det har viss relevans i sammanhanget):

För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt.