Den stora klimatförvirringen: glädje eller förtvivlan?

Det har i dagarna kommit två nyheter som handlar om koldioxidhalten i atmosfären. Den ena verkar bra den andra är riktigt dåligt. Skall man glädjas (lite grand) eller förtvivla?

Å ena sidan konstaterar IEA (International Energy Agency) gladlynt att ökningen av utsläppen planat ut under de senaste tre åren. Detta trots att den ekonomiska tillväxten ökar globalt. Alltså behöver inte ökat välstånd leda till högre utsläpp. Det låter väl bra? Å andra sidan visar mätningar av atmosfärens koldioxidhalt att den bara fortsätter att öka rekordsnabbt. Enligt mätstationen på Mauna Loa, Hawaii, har halterna aldrig någonsin ökat så snabbt som nu. Det finns förstås inget mostsägelsefullt i detta men ändå leder det till mediala bryderier.

I DN frågar man sig hur det hänger ihop och konstaterar att det är ett komplicerat samspel mellan människans utsläpp och vad som händer i atmosfären. Detta stämmer förstås. Även om vi tvärt skulle sluta att släppa ut någon koldioxid överhuvudtaget finns det också naturliga processer som gör sitt. Dessutom kan man nog inte riktigt lita på att alla uppgifter om utsläppen verkligen rapporterats in korrekt.

Men, just när det gäller de två nyheter som det nu handlar om är det betydligt enklare. Att människans utsläpp inte ökar innebär bara att vi fortsätter att släppa ut lika mycket som någonsin tidigare varje år. Inte mer, men lika mycket. Och därför fortsätter halten i atmosfären att växa lika svindlande snabbt. Precis i enlighet med vad man mäter. Så enkelt är det.

Måntro är frövirringen en följd av den ekonomismens sjuka som tycks drabba så många? Vi har blivit itutade att man har det inte bra om man inte får det bättre. Om vi inte får mer pengar nästa år kommer vi må sämre än i år. Med detta sätt att tänka är lika mycket pengar nästa år som i år något dåligt. Om tillämpar detta synsätt på koldioxidutsläppen kan man alltså få för sig att stagnerande utsläpp innebär att problemen åtminstone inte blir större.  Man blir därför förvånad om halterna i atmosfären envisas att öka och problemen med dem.

Det är inte svårt at förstå sambanden om man bara anstränger sig lite grand, men i mediabruset blandas korten lätt bort. Att ökningen inte ökar innebär inte att ökningen upphör. Eller: det går inte långsammare bara för att man inte ökar fareten. Eller: förstaderivatan är inte noll bara för att andraderivatan är det.

Så igen: det räcker inte att utsläppen planar ut, det måste, för att prata med ekonomer, till en rejäl recession vad gäller utsläppen. Det måste krascha rejält, annars är det vi som råkar illa ut.

Ute i ogjort klimat

Det är inte bara Trump som är ute i ogjort väder – eller snarare klimat. Svenska SD har nu försökt beskylla SMHI för att driva en politisk agenda och slösa pengar på klimatforskning.

För ett drygt år sedan författade Kungliga Vetenskapsakademin ett uttalande om klimatet (som ledamot var jag något litet ansvarig). Detta uttalande, som var författat med sedvanlig vetenskaplig försiktighet och förbehåll, har nu kommit på avvägar och använts av SD. Man citerar lösryckt och hävdar att det stöder deras tes om att anslagen till SMHI bör skäras ned. Det gör det inte vilket framgår om man faktiskt läser det eller tar del av akademins förtydligande. Vad uttalandet däremot påpekar är de stora osäkerheter och risker som finns när det gäller klimatet. Vad som krävs, förutom snabba och kraftfulla åtgärder, är stora satsningar på mer forskning. Något stöd för mindre med pengar till klimatforskning på SMHI eller annorstädes kan man omöjligt finna. Det är precis tvärtom.

Intressant i sammanhanget är att ta del av de senaste mätningarna av jordens temperatur. NASAs Goddard Institute for Space Studies rapporterar med hjälp av satellitdata att 2016 med råge var det varmaste året. Titta här…

… och på figuren nedan som är tagen från en färsk studie. En äldre variant av figuren finns förresten i akademins rapport.

Den globala temperaturen från 1880 fram till och med 2016.

Från 1980 och framåt handlar det om en ganska rät linje där temperaturen höjs med ungefär 0.6 gader på 30 år. Om denna trend fortsätter passeras 2 gradersmålet redan i slutet av 2060-talet. År 2100, som brukar vara en vanlig hållpunkt, ger 2,75 grader. De i Parisavtalet omhuldade 1,5 graderna passeras i slutet av 2030-talet.

Men detta, som redan vore ett stort misslyckande, är under förutsättning att den raka linjen gäller. Men mycket kan hända framöver och det är just det som är så oroande.  Just nu ligger vi faktiskt rejält över kurvan, på hela 1,3 grader. Detta antas till stor del bero på en kraftig El Nino som stökat runt med vatten och luft i Stilla havet. En ännu kraftigare El Nino toppade temperaturen 1998, men den var inte lika ihållande som den senaste, vilket kan förklara den extra höga temperaturtoppen nu. Förväntningarna är att vi trillar ned en bit när den nuvarande El Ninon ebbar ut och 2017 blir kallare än 2016.

En sådan avkylning kommer förstås att tas till intäkt, av de som inte vet bättre eller har andra agendor, för att det skett en svängning. Tro inte på det. Det reprensenterar bara en återgång till en redan så illavarslande utveckling. Om värmen däremot skulle hålla i sig under 2017 har något riktigt farligt och oväntat inträffat. Var uppmärksam.

Till sist. Just dessa NASAs program för att studera jorden befinner sig i skottgluggen nu när Trump tar över. Känns det igen?

För den som vill ha veta hur det hänger ihop, läs Vårt klot så ömkligt litet.