Signaler från utomjordiska civilisationer?

Är vi ensamma eller har vi sällskap i universum? Givet att den mänskliga civilisationen just nu har det lite tufft är det en lockande fråga. Tänk om man det är möjligt att hitta spår efter andra civilisationer som kommit längre och kan ge oss kloka råd!

Istället för att vänta på att ett tefat landar och en grön geleklump rullar ut och på bruten sanskrit gurglar motsvarande ”take me to your leader” (förhoppningsvis på en plats långt från Washington)  kan man hålla ögonen öppna efter mystiska astronomiska fenomen som saknar naturlig förklaring. Just nu finns det två sådana exempel som särskilt diskuteras av de som inte har något bättre för sig. Båda fenomenen har omnämnts tidigare på bloggen.

Tabbys stjärna, eller skrotstjärnan som jag brukar kalla den, blir alltmer mystisk. Någon förklaring till dess ryckiga ljuskurva finns inte och det spekuleras att det skulle handla om uppförandet av en Dysonsfär: En avancerad civilisation skall alltså ha byggt ett jättelikt industrikomplex i omloppsbana kring sin sol för att fånga in så mycket som möjligt av dess strålning.  (Läs mer här). Till råga på underligheten har man upptäckt att ljusstyrkan långsamt avtagit över åren. Betyder det att man fortfarande snickrar på Dysonsfären?

Det andra exemplet handlar om de mystiska FRB, Fast Radio Brusts, eller snabba radioexplosioner — plötsliga skurar av radiostrålning som saknar förklaring. Nu har en av dessa källor, FRB 121102, haft vänligheten att ha flera utbrott, och tack vare detta har man kunnat lokalisera den till en liten galax 2,5 miljarder ljusår bort. En seriös redogöresle av vad man faktiskt hittat finns här. Skulle detta kunna vara kommunikationsförsök från en av vårt universums allra mest framstående livsformer?

Hur skall man då bedöma sannolikheten för att något av dessa två hittills oförklarade fenomen verkligen har det ursprung man så gärna drömmer om?

Man kan komma långt med lite enklas uppskattningar och gissningar. Först, hur vanligt är det med liv? I vår Vintergata tror man att det finns ungefär 100 miljoner jordliknande planeter. (En liten lagom blöt och varm planet runt mindre än var tusende stjärna med andra ord.) Om en på hundra av dessa utvecklar liv finns det en miljon mögliga planeter i Vintergatan. Om en på av hundra av dessa leder till liv av det mer ståtliga slaget hamnar vi på tio tusen världar med det vi skulle kalla djur eller växter. Och om en av hundra av dessa leder till civilisationer hamnar vi på hundra samtalspartners om politik och teknologi bara i vår egen Vintergata. Avståndet till den närmaste skulle vara några tusen ljusår och… bingo! Det passar ju med skrotstjärnan!

Riktigt så enkelt är det inte. Dels måste man komma ihåg att de observationer som ledde till att man identifierade skrotstjärnan bara sökt av en liten, liten del av rymden ut till några tusen ljusårs avstånd. Antalet civilisationer måste upp rejält för att man av en slump skulle ha råkat på en vinstlott bland de få stjärnor man hunnit undersöka. Det skulle annars  behövas finna betydligt fler än hundra civilisationer och  fullkomligt drälla av halvfärdiga Dysonsfärer också på mycket närmare håll som bara väntar på upptäckt. Om man nu inte bara haft en bokstavligt talat himla tur.

Dessutom, om dessa civilisationer har uppkommit slumpmässigt över tid under Vintergatans många miljarder år långa existens måste de i snitt överleva rätt länge för att någon skall vara samtida med oss. Med hundra civilisationer krävs flera tiotals miljoner år, medan en mer optimistisk uppskattning om säg 100 000 civilisationer leder till livslängder på mer beskedliga några tiotusentals år. Men om vi dessutom vill att en sådan levande civilisation skall ligga så nära som bara ett par tusen ljusår bort måste de vara betydligt mer långlivade. Miljarder respektive miljoner år i de två exemplen. Men då borde de väl åtminstone någon hunnit med att få till något mer spektakulärt än en halvfärdig Dysonsfär? Troligare är nog att det man hittat är resterna av en sedan miljarder år gången värld.

Slutsats: vi är förmodligen rätt ensamma i Vintergatan just nu och skrotstjärnan är i bästa fall en övergiven ruin full av industriavfall som vi med astronomisk tursamhet ramlat över. (Vilket ändå skulle vara alldeles ruskigt spännande.)

 

Bild av galaxen med den oförklarade radiokällan tagen med Gemini North teleskopet på Maunakea, Hawaii.

Och hur är det med FRB? Nu blir beräkningarna lite annorlunda. Det finns så oerhört många galaxer att det skulle räcka med att en på miljarden utvecklade civilisationer kapabla att åstadkomma FRB. Sådana civilisationer består ju rimligen över långa tider, kanske miljarder år, och det krävs bara att de är ihärdiga och fortsätter med ovanan att vilja signalera sin närvaro. Kanske till andra likasinnade. Man kan leka med tanken att en smart och tidig dinosaurie på vår jord skapat en civilisation som överlevt till denna dag där man far runt i Vintergatan och konstruerar fyrar att signalera med.

Summa summarum. Det är inte alls omöjligt att vi en dag hittar något riktigt konstigt som faktiskt är skapat av en utomjordisk civilisation. Kvarglömda eller fortfarande aktiva artifakter i Vintergatan eller långt ut i universum kan bli de första bevisen för att vi inte är ensamma. Om vi nu verkligen inte är just ensamma. Allra troligast är nog att vi hittar något riktigt spektakulärt väldigt långt bort. Vad vi än hittar — eller inte hittar — kommer att säga mycket om vilket öde som väntar spirande civilisationer som vår. Min misstanke är att budskapet vi kommer att kunna läsa ut handlar mycket om krav på skärpning för de som vill hänga kvar. Så där särskilt ljust ser det väl inte ut för livet på just denna jord,

  • gunnarenglund

    Kan rekommendera Rare Earth av Peter Ward https://www.amazon.com/Rare-Earth-Complex-Uncommon-Universe/dp/0387952896/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1484489936&sr=1-1&keywords=Rare+earth som driver tesen att liv är vanligt men högre liv synnerligen ovanligt.

    • Karl Jansson

      Högre stående liv är till och med ovanligt på jorden. Bara en art har lyckats ta sig dit.

      Ett helt gäng evolutionspumpar existerar på jorden. Dygn, tidvatten (stor måne), årstider, lokala klimatvariationer (torka-våtperioder), istider, kontinentaldrift, + egenproducerade i form av kulturyttringar såsom religion och annat om hur benägen man skall vara att ha ihjäl varandra. Och ändå tog det när 4 miljarder år att producera människor. Så jag lutar också åt uppfattningen att liv med teknologisk kapacitet är extremt ovanligt. Bara att det tog 3 miljarder år från att gå från encelligt liv till flercelligt tyder på att det var något väldigt osannolikt.

      • Robert Rehammar

        Kanske. Men med bara en observation på ett fenomen som beror av väldigt många parametrar borde man gissa på en gaussisk fördeling med 4 miljarder år som väntevärde. Variansen kan vi inte skatta. Men den kanske skulle kunna skattas genom att man tittar på andra processer där man kan förvänta sej liknande varians (t.ex. hur lång tid det tar att gå från ett evolutionärt tillstånd till ett annat). Om vi tror att variansen är liten så borde alla civilisationer uppstå nu. En kul tanke.

        • Karl Jansson

          Sen behövs det förutsättningar för att ta kulturella och vetenskapliga steg, exempelvis från bondesamhälle till industriellt samhälle. Och det krävde i vårt fall god tillgång på lättåtkomlig energi. Utan rikligt med kol och olja skulle det förmodligen aldrig blivit någon industriell revolution. Och sedan måste man förstås lyckas ta sig till nästa energiform innan den föregående tar slut. Beroende på hur nedgången av tillgänglighet ser ut kan vår civilisation mycket väl få pyspunka och glida tillbaka till förindustriell nivå inom ett sekel eller så.

  • Robert Rehammar

    Det var en dyster framtidssyn. Men riktigt så illa är det väl inte. Vi har trots allt överlevt kalla kriget. Och där är vi ju inte ännu, även om vi jobbar på det.

    Men angående din lilla räkning. En aspekt som ofta inte tas med i Drake ekvationen är sannolikheten att en civilisation lyckas sprida sig eller AI till en annan stjärna. Jag skulle tro att vi klara det om några hundra år om vi överlever så länge. Och då blir ekvationen något helt annat.

    Så vad man borde skatta är e.g. sannolikheten att en civilisation lyckas överleva de faktorer som gör att den kan förinta sig själv på innan den kan sprida sig i galaxen.