Inavel på parnassen

DNdebatt 160803 diskuteras hur rekryteringar av forskare och lärare inom högskolan påverkas av vänskapskorruption och inavel. Mats Alvesson och Erik J. Olsson har rätt i att det utvecklats smygvägar till höga tjänster och att brister i systemet påverkat kvaliteten hos svenska högskolor på ett negativt sätt. Men lösningen på problemet är inte riktigt så enkel som att bara öka antalet utlysningar i konkurrens. Frågan är hur och när, och man måste också göra klart hur man ställer sig till den stora mängden skenutlysningar som förekommer redan i dagens system. Vill man ha fler av det slaget?

Många av de tjänster som utlyses är snävt skrivna och i praktiken vigda för specifika personer och någon praktisk skillnad mot att underlåta att utlysa finns egentligen inte. Ibland är agerandet en del av ansträngningar att tillfredsställa specifika behov hos internationellt rekryterade forskare som har svårt att förstå varför de inte får handplocka precis just de personer de behöver. Ibland gör man storstilade, men inte alla gånger realistiska, försök att locka till sig internationella stjärnor, men när de konfronteras med de villkor som erbjuds backar de och i slutänden är det den interna kanditaten som får tjänsten. Ibland handlar det helt enkelt om att man har en akut situation som måste lösas.

En annan kategori handlar om framgångsrika lektorer som vill bli professorer. Istället för att nöja sig med en befordran kräver de en ”riktig professur” och en utlysning iscensätts där det från början står klart vem som kommer att få tjänsten. På så sätt kan de hävda att de fått en professur i konkurrens och få förtur till lokala forskningsmedel. Det handlar ofta om forskare vars kompetens är ställd utom all tvivel men som påverkats av sin omgivning att misstro systemet. Istället för detta dyrbara spel vore det bättre att skärpa befordringssystemet, få det fullt ut respekterat, samt tydliggöra att resurser och arbetsuppgifter varierar oavsett titel.

Ett ökat antal utlysningar är heller inte samma sak som minskad vänskapskorruption. Att ordna så att rätt tjänst utlyses med rätt skrivning kan kräva nog så mycket manipulation och rätt kontakter. Ett av de bästa argumenten för systemet med befordran till professor var ju att komma tillrätta med godtycket. Istället för att slump och fult spel bakom kulisserna skulle avgöra vem som fick de fåtaliga titlarna skulle enbart kompetensen få styra.

Det finns sannerligen problem i dagens system men befordransmöjligheter utan urvattning och en ansvarsfullt förvaltad flexibilitet i utlysningsplikten bör vara kvar. De ger möjlighet till en dynamik där resurser och arbetsuppgifter kan utvecklas utan omständliga processer där en hierarkisk tjänstetitel utgör det hägrande målet.

Vad som krävs är ett befordringssystem med höga och stabila ribbor där externa rekyteringar görs i högre utsträckning än idag, men på allvar när det behövs och inte på låtsas för syns skull.

2 reaktioner på ”Inavel på parnassen

  1. För att förbättra kvaliteten på faculty borde man
    -minska antalet interna rekryteringar. Det borde vara en merit att byta högskola och rekryteringsbasen skulle breddas
    -rekrytera internationellt. Svenskar som jobbat utomlands på bra universitet som t ex postdocs borde vara en bra bas
    -se till att postdocs söker sig till (och hjälp dem) andra universitet och inte minst utländska sådana
    -vara mer noga att bedöma sökandes meriter, inte minst när det gäller publiceringar i de bästa tidskrifterna. Idag verkar det som många publiceringar i andra eller tredje klassens tidskrifter räcker. Jag har sett att det finns professorer som inte har en enda publikation i en första klassens tidskrift! Och som t o m inte har något framstående eller internationellt nätverk.

    Hälsningar
    Göthe Wallin
    Pensionerad f d teknisk fysiker med 25 år i Ludvika

  2. Fram till 2011 var fakulteternas rätt att besluta över frågor som rörde forskning och undervisning oinskränkt. Den var stadfäst i högskoleförordningen. Fakulteterna styrdes av fakultetsnämnder som valdes av kollegiet. Dekanus var fakultetsnämndens ordförande.

    Fakulteterna var ansvariga för att anställa lärare: professorer och lektorer. Det skulle ske genom sakkunniggranskning. I den gamla högskoleförordningen, SFS 1993: 100, anställningsordningen, § 20, heter det: ”Fakultetsnämnden/…/skall bereda ärenden och avge förslag vid anställning av professorer, lektorer och forskarassistenter”.

    Denna ordning ändrades 2011 genom den s.k. autonomireformen. Reformen innebar de facto avreglering och innebar att varje lärosäte i praktiken självt fick besluta om sina styrelseformer. Visserligen finns i högskolelagen, 2 kap. 6 §, bestämmelser om att beslut som kräver ”en bedömning av 1. Uppläggning, genomförande eller kvalitet i utbildningen, eller 2 organisation av eller kvalitet i forskningen” ska fattas av personer med vetenskaplig kompetens. Men det finns inget krav på att professorer ska anställas genom beredning i en grupp av vetenskapligt välmeriterade personer förtroendevalda av sina kollegor. Det finns heller inget absolut krav på sakkunniggranskning längre. Professorer kan kallas, om de anses tillräckligt excellenta. I själva verket har autonomireformen på ett påtagligt sätt orsakat att frågor som rör anställning börjat röra sig från kollegiet och till chefer i ”linjen”.

Kommentarer inaktiverade.