Hotet mot den fria forskningen

Idag presenterade regeringen sin nya forskningsproposition. Det går fyra år mellan varven så det handlar om en viktig händelse. Men resultatet var sannerligen inget att glädja sig åt. Tillsammans med många andra inom den akademiska världen är jag rätt chockad, om än inte förvånad, över innehållet. Istället för en  forskningspropostion har man presterat ett dekret med titeln ”Kunskap i samverkan”.

Intervju för Rapport.
Intervju för Rapport.

Propositionen anvisar en total höjning av basanslagen till högskolor och universitet på 1,3 miljarder kronor/år från 2020 och beskriver detta som en stor satsning. Detta är rent vilseledande. Om man korrigerar för den allmänna kostnadsutvecklingen under kommande år, eller jämför med hur BNP förväntas öka, handlar det sannerligen inte om några särskilt imponerande siffror.

Men detta är inte det stora problemet. Snålhet är en sak, men den dramatiskt ökade styrning av forskningen som propositionen innebär är något mycket oroande.

Basanslagen brukar förknippas med medel som står universiteten till någorlunda fritt förfogande och utgör garanten för den fria forskningen. Detta vill man nu i grunden förändra genom att villkora höjningen med ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Man kommer bland annat att införa ett nytt system för medelstilldelning där kvaliteten på forskningen skall ha samma vikt som hur väl högskolor och universitet samverkar med det omgivande samhället. Sämre forskning skall alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet. Styrmedel av detta slag ger inte bara utslag på de pengar som är direkt utsatta för omfördelning. De förändrar attityder, beteendemönster och maktförhållanden inom högskolor och universitet och kommer att få stora konsekvenser.

Man intar också en helt oproblematiserande attityd till begreppet samverkan. Man vill inte se baksidan där högskolor kan komma att rädas forskning som leverera obekväma resultat. Kanske förlorar man de näringslivskontakter som man ville använda för att lyfta betyget på samverkan?

Det är inte konstigt eller fel att göra särskilda satsningar inom specifika områden som klimat eller antibiotikaresistens och låta vetenskapsråden fördela medlen. Men att direkt gripa in i det sätt som universitet och högskolor väljer att använda de medel som är avsedda för fri forskning är något helt annat. Man tar heller ingen som helst hänsyn till de olika villkor under vilket högskolor med regionalt ansvar och universitet med uppgift att bedriva bred internationellt slagkraftig forskning verkar.

Regeringen har lagt fram en forskningsproposition som andas nationalism och luktar 50-tal. Man vill beställa fram forskningsresultat som sedan skall komma svenska företag till nytta för att befrämja svensk tillväxt. De högskolor och universitet som bäst anpassar sig till dessa önskemål skall få mest resurser. Men forskningen är internationell och kunskapen lika så. Om man har bekymmer med innovationstakten i Sverige får man nog leta syndabockar på andra håll än vid universiteten.

I en tid där viktiga samhällsinstitutioner befinner sig under hårt tryck världen över, faktaresistens har blivit norm och vetenskapen ifrågasätts, väljer den svenska regeringen att förbigå allt detta med tystnad. Det handlar om en beklämmande aningslöshet. En viktig uppgift för universiteten är att försvara demokratin, det fria tänkandet och rätten att ifrågasätta. I detta sammanhang är ”Kunskap i samverkan” ingen upplyftande läsning.

Betydligt klokare tankar kan man läsa i Kungliga Vetenskapsakademins inspel till forskningspropositionen.

Lussebak med Nobelpris i fysik

Vill du imponera på dina vänner? Nu när Nobelveckan och Lucia är i antågande öppnar sig möjligheten för en unik kombination. Planera ett lussebak tillsammans med den du vill briljera inför och hitta ett tillfälle att spontant säga ungefär så här:

Årets Nobelpris i fysik är riktigt knepigt att förklara för den oinsatte. Det hör faktiskt till topptre i svårighetsgrad. Men när jag rullar runt med degen slår det mig att man kan göra följande jämförelse. En del av priset handlar ju om kvanthalleffekten.”

Konstpaus. Du tittar lite förstrött på ditt offer.

”Du är inte bekant med kvanthalleffekten? Nähä. Låt mig förklara. Om man låter en ström flyta vinkelrätt mot ett magnetfält i en tunn ledare uppstår en elektrisk spänning vinkelrätt mot både magnetfält och ledare. Jag behöver väl knappas förklara varför?”

Här kan man gärna le lite överlägset. Det brukar vara ett bra sätt att slippa besvärliga följdfrågor.

”Om man ändrar på magnetfältets styrka förändras också spänningen. Men det märkliga är att det sker i små mycket precisa hopp! Det skiljer sig ju helt från hur det är med en dimmer…”

Peka på närmaste:

dimmer

”… som man ju steglöst kan reglera styrkan hos ljuset med. Vad är då förklaringen? Tja… Titta här…”

Rulla elegant ut två strängar av deg ungefär så här:

hall1

”Låt oss säga att det här svarar mot en viss spänning mellan vänstra och högra delen av plåten. Om jag skruvar upp magnetfältet slår degsträngarna knut på sig en gång…”

hall2

Här gäller det att ha lite snits. Öva gärna innan.

”… värdet på spänningen tar ett hopp. Och med ett ännu starkare magnetfält hoppar det en gång till…”

hall3

Konstpaus.

”Det handlar om topologi.”

Risken att du får några besvärliga frågor är i detta läge noll. Forsätt att forma några alldelels vanliga lussekatter innan du sätter in nästa stöt.

”En annan del av årets Nobelpris handlar om hur det i tunna skikt av vissa material kan inträffa en ny typ av fasövergångar.”

Ny konstpaus där du noggrant iakttar den du vill imponera på. En följdfråga om vad en fasövergång är för någonting är helt ofarlig. Du svarar då:

”Utmärkt fråga! Att is kan övergå till vatten och vatten övergå till vattenånga är exempel på fasövergångar. Men vad det handlar om i detta fall är något helt nytt. Det handlar om en fasövergång där det uppstår par av virvlar som snurrar åt motsatta håll. Titta på de här två strängarna av deg.”

kt1

”Genom att flytta om dem så här…”

kt2

Viktigt att öva!

”… så kan jag få två slingor som går åt motsatt håll mot varandra. Utan att flytta ändarna! Det är viktigt!”

Se allvarligt på ditt offer. Man får INTE flytta ändarna!

”Detta svarar mot paren av virvlar jag nämnde. Men däremot kan jag förstås inte skapa två slingor som går åt samma håll utan att röra ändarna eller slita av degen.”

kt3

Samtidigt som du arrangerar om degsträngarna är det viktigt att du ser bekymrad ut och ruskar på huvudet. Topologi är inte att leka med!

Nu kan det vara på sin plats att tankfullt tystna och liksom begrunda något djupsinnigt som det är meningslöst att försöka förklara för de som inte är lika smarta som du. Ett bra knep kan vara att tyst för sig själv räkna primtal 2, 3, 5, 7, 11 och så vidare. Eller försök helt enkelt att tänka på ingenting. Det gör att du ser lagom disträ ut.

Ett sista tips:

Som pricken över i kan du under gräddningen av lussebullarna nostalgiskt börja prata om förra årets fysikpris. Gärna med hjälp av en fruktskål.

Lycka till!

Je suis trumpen

Det finns goda skäl att känna sig trumpen. Den nionde november var en tuff dag för klimatalarmister som jag själv. Trump valdes till president och århundradets snöstorm drabbade Stockholmsområdet. Själv fastnade jag i snön och flyget jag skulle ta till en föreläsning om klimatproblemen ställdes in. Men kanske tjänade jorden mer på detta än om min föreläsning faktiskt kommit till stånd.

Trumps uttalanden oroar. Den svenske klimatministern uttryckte i Aktuellt en förhoppning om att Trump i egenskap av populist utan fasta övertygelser upptäcker att det finns mer pengar att tjäna om man faktiskt gör något åt problemen. Jag tvivlar.

Att Trump vunnit röster på en politik som äventyrar klimatet är inte förvånande. För att förstå sammanhangen kan man ta hjälp av den franske ekonomen Thomas Piketty som visat hur vår tid mycket väl kan utgöra kulmen på en period där de ekonomiska skillnaderna vuxit sig allt större sedan världskrigen.  Det handlar också om hur gapet växer mellan en kosmopolitisk elit och de som känner sig bortglömda. En titt på en karta över USA där staterna färgats röda eller blå beroende på hur rösterna fallit illustrerar detta på ett nästan övertydligt sätt.

Människors förhållande till klimatproblemen formar sig också de efter denna världsbild. Vi hyllar den kaliforniske miljonären som susar fram i en Tesla och bekänner sig till liberala värden som en miljöhjälte, medan vi ser ner på kolgruvearbetaren i Pennsylvania som beklagar sig över att ha förlorat jobbet och tydligen inte förstår jordens bästa. När Trump lovar att satsa på kolet och återge dem värdigheten är det inte konstigt att de röstar som de gör.

Francis Fukuyama skrev i början på 1990-talet en omdiskuterad bok om att historien tagit slut. Slutsatsen har förhånats men den förutser ändå den historielöshet som präglar vår tid där många i väst förgäves famlar efter en mening som konsumtionssamhället inte kan ge. Och historien tar inte slut, den måste vidare. När det inte finns en väg framåt går det att hitta en väg bakåt. Och man kan ju alltid upprepa sig.

Norska Statoli har nyligen i en rapport beskrivit en framtida historia som genom Trumps seger blivit än mer sannolik. Till de mer optimistiska scenarierna Reform och Renewal lägger de Rivalry: a mulitpolar world. Världen splittras, alla vänder sig inåt, internationella överenskommelser bryts, och var och en får klara sig bäst den kan. Det är dit vi är på väg. Miljö, klimat och välfärd blir lidande i en värld där också den tekniska utvecklingen bromsas.

I vår tid har politiken abdikerat inför ekonomin medan åsikter blivit absoluta och fakta relativa. Att detta sammanfaller med att klimatförändringarna blivit akuta är vår stora tragedi. Jag är förvisso trumpen, men första steget mot en förändring är insikten  att det håller på att gå fel.

Universitetet och näringslivet, akt 2

Status quo tycks återställd. Det förslag till procedur vid val av ny rektor vid Uppsala universitet som nu går ut på remiss liknar hur det såg ut förra gången. Förvisso ingen optimal process men nedrustningen av kollegialiteten har i allafall tillfälligt hejdats.

Är man cynisk kan man glädja sig åt Svenskt näringslivs klumpiga inhopp. Det har resulterat i att utbildningsministern i DN slagit fast att

”Regeringen har en helt annan uppfattning än Näringslivets forskningsberedning. Vi ser ingen vinst med att minska det kollegiala inflytandet, utan ser tvärtom inflytandet som en garant för kvalitetsutvecklingen.”

… och att  ordförande Leif Östling i Svenskt näringsliv fått lite kalla fötter och i Dagens industri på frågan om hur han ser på att man fått hela universitetsvärlden emot sig svarar: ”Det är absolut ingen bra utveckling.” (Man noterar att samme Östling lustigt nog satt i beredningen när man för något år sedan ville införa VD-styre också i vanliga skolan.)

Däremot försvarar Svenskt näringslivs universitetsstrateg Tobias Krantz beredningens slutsatser på ett ganska obekymrat sätt. Men man kan väl ändå hoppas att Svenskt näringsliv efter det att de slickat såren låter mer omdömesgilla personer hantera engagemanget i forskningsfrågor än nuvarande beredning.

Nu gäller det att ta fasta på det skedda, inte slå sig till ro, utan faktiskt utveckla unversitetens demokratiska styre i motsatt riktning mot vad den förhoppningsvis insomnade Ledningsutredningen ville (behandlad på andra ställen i bloggen). Det saknas ju inte problem att ta tag i.

273198_3devisen630

Men som jag skrivit tidigare finns det fler aspekter. På samma konsistoriemöte där man tog nya tag i ledningsfrågan fattades det också beslut om universitetets forskningsstrategier vilket av förståeliga skäl inte leder till någon större uppmärksamhet. Begreppet är i sig en märklighet som bygger på föreställningen att inte bara övergripande villkor utan också forskningen i sig kan toppstyras. Men visst, någon slags ordning och reda måste det vara och forskarna kan ju inte driva runt hipp som happ.

Men det kan göras på olika sätt. Och inte alls nytt för i år är att man fortsätter med det floskeltyngda språkbruk som gör att rubriker som ”Forskningsstrategier för framtidens utmaningar” kan slinka igenom. Det som gör detta möjligt är en allt mer utbredd managementkultur som förblindar även de godaste av krafter som med rosiga kinder och solsken i blick ger sig in i leken.

Listan över det man vill satsa på i Uppsala under kommande år utgörs av flera vällovliga initiativ. (Något förvånande är hur man lyckas undvika ordet ”klimat” när man redogör för hur universitetet kan vara till nytta.) Men den ständigt återkommande poäng jag vill göra är att det alltid tycks vara det vilket med ett inte längre särskilt fräscht nyspråk betecknas  ”utmaningsdriven forskning” som får signalera vad universitetet står för. Kanske borde man tydligare markera att det också finns annat?  Man kan inte undgå känslan av att det är någon som står och sneglar de ängsliga universiteten över axeln.

 

 

DN-debatt: Klimatkrisen värre än du tror

DN-debatt 2016-10-21 skriver jag tillsammans med Bengt Gustafsson, Pär Holmgren, Nina Kirchner, Hans Liljenström, Lars Rydén och Sverker Sörlin om hur vi alla invaggats i falska förhoppningar när det gäller de insatser som görs för att komma till rätta med klimatförändringarna. Politiker i alla färgskalor, inklusive den gröna, lever i förnekelse.

ingafriskavindar

Alla de scenarier som i praktiken diskuteras förutsätter helt orealistiska framtida möjligheter att plocka tillbaka koldioxid från atmosfären. För att hålla Parisöverenskommelsen krävs odlingar med sammanlagd areal flera gånger större än Indiens där biomassan sedan förbränns och koldioxiden förs ner i berggrunden. Den enda större försöksanläggningen i världen har gömt 1 miljon ton i underjorden under en period av tre år, att jämföra med de 10 miljarder ton per år som krävs. Allt detta faller på sin egen orimlighet. Läs mer på DN-debatt och i Science.

Det enda som hjälper är att omedelbart minska utsläppen, och detta måste göras med den teknik vi redan har. Scenarier som lägger en rimlig börda på utvecklingsländerna kräver att den industrialiserade världen börjar reducera nu. Inte om tio år eller fem år. Utan nu. För Sveriges del handlar det om reduktioner om dryga tio procent per år. Med den takt vi nu har förbrukar vi hela vår framtida koldioxidbudget på mindre än tio år. Och faktum är att utsläppen i år faktiskt varit högre än tidigare år.

Det är allvar nu.

Hur skall man tänka kring allt detta? Vilka är de existentiella dimensionerna? Läs mer i Vårt klot så ömkligt litet.

 

 

Uppror på Uppsala universitet

Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.

273198_3devisen630Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.

Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet.  Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.

Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.

Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.

Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?

Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.

Solen som jag aldrig sett den förut

Jag har skaffat mig en alldeles underbar liten apparat: ett solteleskop. Att titta på solen med teleskop i vanligt ljus skyddad med filter eller genom att projicera solen på en skärm, är en intressant upplevelse. Redan som elvaåring brukade jag  teckna av solfläckarna för att kunna följa hur de förändrades från dag till dag, och ibland från minut till minut.

Men mitt nya teleskop är något helt annat. Det är ett H-alpha-teleskop som enbart släpper igenom ljus i ett smalt orange våglängdsområde. Jag fick första gången möjlighet att titta genom ett sådant teleskop för någon månad sedan vid en träff under stjärnorna – inklusive solen — i Mariestad. En av de ditresta amatörastronomerna hade ett solteleskop med sig. ”Kan du bara se solen med det?” hade hans något oförstående äkta hälft utbrustit efter inköpet. Ja, man kan bara se solen. Men det räcker.

solteleskop2

Ut från solranden kunde jag se flammor av soleld sträcka sig –protuberanser många gånger större än jorden. Och hela solytan var täckt av strukturer som jag aldrig kunnat ana att det var möjligt att se med en sådan klarhet och med egna ögon.

Detta är vad det handlar om (något uppsnabbat…):

Jag ville ha ett likadant. Och visst. En annan amatörastronom visste på råd. Det fanns ett bättre bagagnat till salu, jag slog till och någon vecka senare stod det på min egen balkong.

Jag följer nu vad som händer på solen var dag jag har möjlighet och försöker med viss framgång entusiasmera också resten av familjen. Det känns viktigt för mig att veta hur det står till däruppe. Är det något särskilt som händer på den för oss mest betydelsefulla av alla stjärnor? Mår den bra? I början av veckan kunde jag se ett par ljusare fläckar – misstänker att det nog var en flare – och mycket riktigt skall norrsken ha varit synligt några dagar senare.

Idag sticker det ut flera sagolikt vackra protuberanser på solens högra sida. Solen vrider sig ett varv på en månad och de försvinner väl snart men nya tar vid. Jag hoppas kunna fotografera dem så småningom, men en enkel teckning av en av dem får duga idag.

solteckning3

Skärpan och detaljrikedomen får mig att tappa andan, och efter bara några minuter har de mäktiga eldstungorna förändrat sitt utseende. Det finns ingen möjlighet för mig att åstadkomma något som gör dem rättvisa.

En sida på nätet levererar vid klart väder bilder i realtid i H-alpha som jag kan jämföra med vad jag kan se med mitt lilla teleskop. Men fotografierna har inte en chans. Allt de visar kan jag se från min balkong och mycket därtill.

sun161001

Alla borde någon gång borde få möjlighet att titta genom ett teleskop av detta slag för att se hur den alldagliga solen egentligen ser ut. Det var för mig en upplevelse av existentiella dimensioner. Det tål att sägas gång på gång: inget slår verkligheten.

Vårt klot så ömkligt litet

Min nya bok Vårt klot så ömkligt litet finns nu i bokhandeln, både i den fysiska och den nätbaserade. Jag var på bokmässan i Göteborg och berättade om Vårt klot så ömkligt litet i några olika sammanhang varav några dyker upp i filmad form på TV och nätet så småningom. Under Evenemang hittar du andra tillfällen där du kan höra mer om den.

Vårt klot så ömkligt litet betraktar jorden ur ett kosmiskt perspektiv med oroande slutsatser. Några första reaktioner hittar du i DN.

vårtklot

 

Den besynnerliga historien om näringslivet och universitetens styrning

Intrigerna blir allt mer komplicerade när det gäller bakgrunden till den debattartikel som Näringslivets forskningsberedning, finanserad av Svenskt näringsliv, presenterade på DN-debatt den 18 september. Deras förslag går väsentligen ut på att varje demokratiskt inslag i universitetens styrning helt skall avskaffas och rektor i praktiken bli VD.

I beredningen sitter fyra höga företagsledare (varav en tämligen färsk hedersdoktor vid Uppsala universitet), en tidigare rektor för en teknisk högskola och anmärkningsvärt nog en lärarrepresentant i Uppsala universitets konsistorium.

Rapportens innehåll är häpnadsväckande och kritiken har inte låtit vänta på sig. I en replik ställer vi frågan om Svenskt näringsliv som organisation stöder slutsatserna? Om inte bör de ta avstånd. Debattartikeln är oklar på den här punkten och innehåller en kryptisk formulering om att beredningen är fristående. Ryktet förtäljer dock att det är Svenskt näringslivs chefsstrateg i universitetsfrågor Tobias Krantz – tidigare utbildningsminister – som har hållit i pennan. Kan det stämma?

273198_3devisen630

För den som orkar gräva djupare i Uppsala universitets lokala och vingklippta svandamm finns det fler ledtrådar. Bara några dagar innan rapporten släpptes fattade konsistoriet beslut om att omedelbart inleda en ordentlig rekryteringsprocess med anledning av att nuvarande rektors mandatperiod går ut i slutet av nästa år. Detta är bra. Däremot, till många ledamöters förvåning, lades vid mötet fram ett förslag till nyordning som väsentligen kopierar det som näringslivets rapport föreslår. Dagarna innan debattartikeln publicerades var man alltså i full gång med att försöka förverkliga idéerna. Lyckligtvis avvisade konsistoriet förslaget och det blir nya tag att besluta om detaljerna i processen senare i höst.

Vid konsistoriemötet framfördes en argumentation helt i linje med debattartikeln som gick ut på att största möjliga hemlighetsmakeri är nödvändigt vid rekytering av ny rektor.  Man får annars inte, sades det, rätt kandidater att ställa upp. Enligt ett läckt dokument från mötet — som rimligtvis måste vara offentligt — var planen att ge en rekryteringsgrupp i uppgift att presentera ett eller möjligen två förslag inför en hörandeförsamling (som man kan höra men alls inte behöver lyssna till) och sedan ett samlat förslag till konsistoriet. Varje inslag av demokrati skulle alltså rensas bort i enlighet med näringslivets rapport och universitetets forskare och lärare ställas inför fullbordat faktum.

Samma beredning har tidigare föreslagit  att också rektorerna i den vanliga skolan skall betraktas som VD. Vad är nästa steg? Kommer nästa rapport i serien att avhandla regering och riksdag? Nog vore det väl praktiskt om statsministern tillsattes av en styrelse, gärna dominerad av näringslivet, med enbart ett symboliskt hörande av medborgarna? Ingen riskerar ju på så sätt nesan av att förlora i ett allmänt val och rätt kandidater vågar ställa upp. Haltar liknelsen? Inte alls och det är själva poängen.

Som andra repliker gjort klart kan ett universitet inte liknas vid ett företag. Uppdraget är ett helt annat. Men det är heller inte bara en passiv myndighet utan har en betydligt mer långtgående och långsiktig uppgift att värna det fria kunskapssökandet och demokratin. För att garantera detta måste universiteten styras på ett annat sätt. De måste i sin struktur uppmuntra till ifrågasättande av makten och mer likna hur vi i demokratiska former väljer hur landet skall styras. Man får helt enkelt ta att demokrati ibland kan vara lite stökigt.

Med detta i åtanke blir det absurt att se näringslivet lyftas fram som förebild. Är det någon som minns skandalen med Volkswagen?

Fortsättning följer.

Universitet i fritt fall

Det som de med lite inblick för länge sedan insett vara oundvikligt har nu inträffat. I svallvågorna efter Macchiariniskandalen är nu hela KIs styrelse med ordförande Leijonborg avgångna eller sparkade. Den ytterst ansvarige för rekryteringen, dåvarande rektor Wallberg för KI och fram till alldeles nyss universitetskansler, har fått sparken under spektakulära former. Detta på ett så abrupt sätt att inte ens utredaren Sten Heckscher i en TV-diskussion med forskningsministern riktigt tycktes hänga med svängarna. Det är sannerligen ovanligt med sådan handlingskraft.

Och det är inte underligt att det blir  rabalder. Att ett världsberömt universitet så grundligt lyckats förstöra sitt rykte saknar motstycke i modern historia. Tankarna går till branden i Alexandrias bibliotek när man försöker hitta andra exempel på oaktsamhet med intellektuellt kapital. Än mer allvarligt är det att KI inte bara lyfts fram som pärlan i svensk forskning utan också har förtroendet att fatta beslut om Nobelpriset i medicin.

alexandria

Men skadan kan bli ännu större och långtgående om man drar fel slutsatser av vad som hänt. Det står klart att det inte funnits några ordentliga rutiner för hur anställningar skall beredas och beslutas. Här är det lätt att ropa efter ordning och reda, byråkrati och dokumentation, samt handlingskraftiga chefer med styrkan att hålla ordning på bångsstyriga och adminstrativt odugliga akademiker. Ett universitet är ju trots allt en myndighet och inte en lekstuga.

Heckscher formulerade i en intervju vad det egentligen handlar om: ”Beslut skall fattas på saklig grund”. Men hur åstadkommer man det? Det fria kunskapssökande som måste vara universitetens signum skiljer ut dem från myndigheter av vanligt slag och flertalet andra verksamheter.

Vad som inte fungerar är att formellt eller informellt koncentrera makten till några få utvalda eller självvalda personer. Det är lika illa om det handlar om fullt genomförd linjestyrning, i enlighet med vad Ledningsutredningen föreslår, där enskilda chefer utan kollegial förankring skall beordra fram den rätta forskningen, eller om ett dysfunktionellt kollegialt system där maktfullkomliga enskilda professorer kör över fakultetsnämnder och genom lobbying lockar makthavare till misslyckad handlingskraft.

Felet är detsamma: besluten fattas inte på saklig grund. Det enda sättet att i universitetsvärlden fatta beslut på saklig grund rörande innehållet i forskning och undervisning är att låta valda nämnder dominerade av vetenskapligt sakkunniga forskare och lärare med förmåga att se bortom egen vinning avgöra vad som är bäst. De skall inte bara frågas till råds. De skall bestämma. Någon annan möjlighet finns inte. Frågor om arbetsmiljö och allmän ordning och reda är en annan sak och där behöver det kollegiala systemet utvecklas och kompletteras.

I rapporten talas det också om hur den snedvridna svenska forskningspolitiken under senare år kan vara en bidragande orsak till vad som hänt. Läs mer här. Universiteten har helt enkelt tappat koncepterna i jakten på pengar och ranking. Det finns nu en möjlighet att komma till sans och börja om. Måtte man ta den.